Kom ihåg att i detta inlägg pratar jag inte om någon speciell person.
Många tankar snurrar runt i mitt huvud just nu, kände att jag behövde
få ut mina tankar genom ord.

Jag har funderat en hel del ikväll, vad innebär egentligen ordet kärlek?
För mig är kärlek något viktigt, inte något jag behöver för att kunna
överleva men något som jag absolut inte vill vara utan.
Kärlek är såklart något som växer fram, ju längre tiden går och desto
mer tid man spenderar tillsammans med den människan.
Men en fråga som jag alltid har funderat över är, varför byter vissa
människor flickvänner/pojkvänner som om det vore underkläder?
Älskar jag en människa, eller har älskat en människa under en lång tid
så borde det ju inte ta en eller två dagar för att komma över allt?
För mig går det inte ihop, men vi människor är ju olika så jag kan ju
absolut inte dra alla över en och samma kant.

För mig är kärlek något otroligt fint, något vackert som man verkligen ska
ta vara på. Man delar vardagen tillsammans, man delar både glädje & sorg.
Han finns alltid där och torkar tårarna när något gått snett, han säger alltid
dom finaste orden som du inte ens visste om att dom fanns.
Han stöttar dig genom svåra stunder och han kan få dig att må bättre genom
att bara le.
Det är kärlek, iallafall för mig.

Jag och min fina har snart delat två hela år tillsammans, ska jag vara ärlig
så har det här varit den bästa tiden i mitt liv. Jag har aldrig varit så lycklig
med någon människa som jag är med honom. Han gör mig så glad.
Vi är som bästa vänner, fast så mycket mer. Vi slåss, vi jävlas med varandra
och klart vi bråkar ibland. Man brukar tala om att finna drömkillen, jag har
hittat min. Det är jag så säker på, han har allting som jag behöver.
Han är så omtänksam, han bryr sig om mig på ett sätt som ingen annan gör.
Han är snäll, världens snällaste som aldrig skulle göra något för att såra mig.
Han är världens roligaste, jag får jämt skratta med honom.
Han är galen, den tokigaste jag känner, han är söt, han är mitt allt.
Jag skulle kunna hålla på att skriva om alla bra egenskaper han har, för han
är verkligen den finaste och bästa människan jag någonsin mött.

Självklart har vi haft våra motgångar, onda människor som försökt allt för
att vi två inte ska vara ett. Vi har haft våra bråk och diskussioner.
Men vi har följt våra hjärtan, vi har valt att bygga upp något så otroligt starkt
som ingen någonsin kan förstöra.
Trots allting så har vi stannat kvar, stannat kvar hos varandra och tagit vara
på den starka kärlek som vi två har.
Vi har planerat våran framtid tillsammans och jag lovar att alltid stannar kvar.

Jag har aldrig haft den här känslan innan jag träffade honom, jag kan helt ärligt
säga att jag inte visste vad kärlek var. Min fina har visat mig vad äkta kärlek
är och jag är så lycklig. Han har funnits där sen det blev vi, han har låtit mig
gråta ut i hans famn och han har fått mig upp på benen när jag inte orkat stå.

När min pappa plötsligt rycktes ifrån mig, när jag fick veta att jag inte skulle få
ha kvar det bästa jag hade. Så höll Peder om mig, han höll mig så hårt och släppte
aldrig taget. Jag hörde honom viska att tillsammans klarar vi allt, så länge som vi
har varandra. Han höll mig uppe när jag höll på att falla ihop och han fanns hela
tiden där.
Min älskade pappa och min Peder stod varandra oerhört nära, jag vet hur mycket
pappa älskade honom och jag vet hur mycket han älskade min pappa.
Dom gjorde mycket tillsammans och trots att det gör ont för Peder så finns han
hela tiden där och stöttar mig. Min pappa sa ofta att det inte finns någon finare
än Peder, att han trodde att det skulle vara vi två livet ut.
Det tror jag med, för vi är som starkast tillsammans. ♥