Mamma pratade med en neurokirurg i Umeå idag och vi fick veta vad som
verkligen hände, varför pappa inte längre kunde vara kvar hos oss.
Oavsett hur hårt han skulle kämpa och oavsett hur stark min underbara pappa
var så hade han inte klarat sig.
Om dom hade opererat honom andra dagen han var sjuk så kanske han varit
vid liv nu, men han hade aldrig varit samma pappa som han alltid varit.
Han hade aldrig mer kunnat träna sina fotbollselever på fotbollsgymnasiet, han
hade aldrig mer kunnat träna Lyckseles A-lag, han hade aldrig mer kunnat åka
till Sidberg & jagat som han älskade. Han hade inte kunnat göra det han levde för.

Varenda gång pappa åkte bort någonstans så sa han att jag skulle vara snäll med
mamma, samma kväll som han åkte till Umeå kramade han mig hårt och sa det.
Han sa att jag skulle vara snäll med mamma och jag lovade att jag skulle vara det.
Jag tror han visste, jag tror han kände på sig vad som skulle ske.
Under sjukhustiden fick han träffa alla som han stod närmast, han hann säga flera
gånger hur mycket han älskade oss och han hann pussa mig på kinden många gånger.
Pappa vek själv in sina åror & jag vet att han aldrig hade lämnat oss ifall han inte trodde
på oss. Han vet att vi är starka och kommer klara oss.
Jag älskar dig obeskrivligt mycket pappa, föralltid!

Förresten så har jag och min fina varit tillsammans 1 år och 6 månader idag.
helt underbart - jag älskar dig!