Trots svaren så slutar jag aldrig vänta, jag väntar fortfarande
på att du ska komma in genom dörren och jag kommer alltid
att vänta på dig. Jag sitter här, kollar igenom telefonboken och
ser "Pappa, jag älskar dig <3" och ditt nummer står fortfarande
kvar. Av någon anledning kan jag inte förklara, inte för någon.
Jag sluter mina ögon och kan se dig framför mig, jag ser dig le
och skratta som du alltid gjorde. Jag har sett dig arg, men det var
inte ofta. Du log alltid, drog knäppa skämt och jag fick alltid skratta
tillsammans med dig. Varför kan jag inte det nu pappa?
Varför får jag inte träffa dig, krama om dig och säga att jag älskar
dig? Jag vill träffa dig, jag saknar dig så jag spricker snart.

Människor tänker "hon har förlorat sin pappa" när dom ser mig, men
jag har inte förlorat honom helt. Jag kan inte se honom, men jag kan
alltid prata med honom. Jag kan inte krama om honom eller ta i honom.
Men när jag formar min hand som om han tar tag i den kan jag känna
hans närhet. När jag ser mig själv i spegeln kan jag se pappa inom mig.
Jag är så lik honom, inte bara lika stark som honom utan även på utsidan.
Jag var alltid stolt över dig pappa, idag är jag lika stolt över dig.
Du var alltid min hjälte, alltid.

Snöflingorna faller ned på marken och du är inte här, snart är det jul och
i år är det min första jul utan dig pappa. Min första jul utan min bästa vän.
Det gör ont i mig att skriva det, det gör så ont i hela mig att tänka på det.
Varför får jag inte vara med min pappa på julafton som alla andra?
Jag vill ha dig här pappa, ibland orkar jag, ibland orkar jag inte.
Men jag kämpar på för din skull, när jag är nära på att falla så tänker jag
på dig och reser mig upp. Du ger mig styrka, du ger mig positiv energi. Alltid.


Världens bästa pappa och världens bästa farfar.