Hej världens finaste pappa.

Jag kan inte sluta skriva till dig, kan inte sluta skriva för det finns
så himla mycket jag vill ha sagt. Du läser inte, du hör inte och ser
inte. Men det får mig att orka, att iallafall tro att du kan läsa vad jag
skriver och veta vad jag tänker. Just nu är mitt huvud översvämmat
med tankar. Jag är rädd. Rädd för vad som komma skall. Rädd för
det som kallas framtid. Vad har jag för framtid? En framtid utan sin
bästa vän är ingen framtid alls. Ser du vad negativ jag är älskade du?
Du hade nog inte blivit glad på mig nu, du hade pratat med mig och
stöttat mig. Du hade försökt få mig att tänka annorlunda för du såg
alltid något positivt när världen var upp och ned.
Min värld har aldrig någonsin varit så här upp och ned, den är så värde-
lös. Värdelös, utan dig. Att inte ha dig här är värdelöst.
Jag saknar dig varenda sekund och ingen kan någonsin förstå hur mycket
jag verkligen behöver dig. Du var allt för mig, så omtänksam och fick mig
alltid på bättre tankar. Nu är du inte här, jag måste försöka vara stark.
Men hur ska man kunna vara stark när man har förlorat det bästa man hade?
Jag lovar dig pappa, på något sätt ska jag försöka klara det här.
Jag ska försöka vara stark för jag vet att det är vad du vill, jag ska försöka
göra alla saker som du inte hann med.

Satt och tänkte på idag hur mycket vi båda ville fara till Auschwitz-Birkenau
och kolla in hur det var under förintelsen. Vi ville så gärna och du hann inte.
Jag ska hinna, jag ska hinna massor och jag vet att du på något sätt kommer
vara med. Jag ska även fara utomlands och dricka massa öl, åt oss båda två.
För även där kommer du vara med, du var aldrig den som svek och den här
gången kommer du inte svika mig heller. Min hjälte.