Har hunnit varit ute på en promenad med världens bästa Marcus
ikväll. Tack för att du alltid finns där & säger så kloka saker.
Finns få människor som gör mig lika glad som du, vi är så olika
men ändå så lika. Jag älskar dig!

Jag vet hur det känns att känna sig liten & maktlös, hur det är att
känna en tomhet och en ensamhet.
Jag vet hur det är att få blickar på skolan, för jag är den tjejen som
har förlorat sin pappa.
Jag vet hur det är att gråta sig till sömns varenda natt och jag vet
hur ont det gör att inte få träffa någon man älskar så högt.
Jag vill inte veta, vill inte ha en aning om hur det känns och jag vill
ha dig tillbaka. Du var min hjälte. Min idol och min absolut bästa vän.

Jag har börjat förstå varför vissa människor gör som dom gör.
Trots att det gör fruktansvärt ont så förstår jag, dom vet inte vad dom
ska säga. Vad dom ska göra, dom kanske är rädda för att göra fel?
Jag vet inte, jag vet bara att jag inte orkar bli ledsen eller besviken på
människor som inte hör av sig och som låtsas att allting är bra.
Ingenting är bra, jag mår inte bra och jag behöver er mer än någonsin.

Nu ska jag duscha, krypa under täcket och se något bra på tvn.
Ladda inför nationella imorgon, önska mig lycka till!