Pappa, det är lika jobbigt att kliva upp varje morgon utan dig
här hemma. Jag är så van att du alltid suttit vid köksbordet redo
för frukost när jag kliver upp. I hela 18 år har det varit så, nu
är det inte så längre. Du har försvunnit, farit iväg någonstans och
jag vill så gärna veta var du är så jag får träffa dig.
Skulle göra vad som helst för att få krama om dig, hålla om dig,
säga att jag älskar dig, få dina pussar mot min panna som alltid.
Jag skulle göra allt för att få gå ut och gå med dig igen, vi hade
alltid så roligt tillsammans. Fick alltid skratta med dig, du var en
äkta glädjespridare och man kunde bara inte tycka illa om dig.

Bara vetskapen om att jag aldrig mer kommer få se dig gör att
min andning blir tyngre, mina ögon är inte lika klara.
Det känns som att någon slitit ur mitt hjärta, trampat på det och
klippt sönder det i flera bitar. Sen ligger alla bitar utspridda, för
jag är inte hel utan dig. Jag behöver dig mer än någonsin.
Det är såna här stunder jag inser, pappa kommer aldrig hem igen.
Min pappa som jag älskar så fruktansvärt mycket kommer aldrig
mer komma ombytt och klar, med ett leende och säga att vi ska ut
och träna. Min älskade pappa kommer inte sätta sig brevid mig i
sängen när jag gråter och torka mina tårar, pussa min panna och
viska att allting kommer bli bra igen.
Min bästa vän, jag vill vakna ur den här mardrömmen men det går
nog inte. Jag vaknar inte ur den och du vaknar inte heller pappa.

Nu ska jag försöka bege mig på skolan, det är ännu jobbigare att
vara där än hemma pappa. Du var alltid där, du var lärare där och
jag stirrar rakt ned i marken varenda gång jag går förbi fotbolls-
gymnasiet korridor. Jag saknar dig, oändligt mycket.