Det är nu man börjar inse att det här bara är början, imorgon är det farsdag
och alla skriver/pratar hejvilt om det. Klart man får prata om det, men jag tycker
det är jättejobbigt att höra det hela tiden. Även jobbigt att höra andra prata om
sina pappor när jag inte kan det, eller jag kan prata om honom men inte på samma
sätt. Jag kan inte tillexempel säga att min pappa var så rolig idag, han gjorde si &
så. Och jag blir så ledsen, det gör så ont inombords så det känns som att man håller
på att falla isär.

Vart jag än vrider och vänder på mig så står det "Glöm inte att fira pappa på fars-
dag på söndag!" Jaja, vi firade pappa idag när vi var ute och åt på Golden Bar.
Så ska jag fira honom på mitt egna lilla sätt imorgon, hade pappa funnits nu hade
jag inte tänkt såhär. Men nu är det såhär & jag tänker såhär.
Fan också, jag behöver dig här nere pappa.