Jag har redan skrivit två långa inlägg idag men jag känner att jag måste få skriva
av mig lite, mitt huvud är fullt med tankar & känslor.
Jag ställer frågan varför om och om igen, även fast jag vet att jag aldrig kommer
få ett svar. Men varför är världen så orättvis?
Att någonting kan hända så snabbt är så ofattbart, ena stunden är man ute och
går. Skrattar och har roligt, pratar om livet. Nästa dag faller han ihop och blir sjuk
och man sitter där på sjukhuset, ber till gud att allting ska ordna sig.
Sen får man beskedet att han inte kommer överleva, han kommer inte klara av
den här.

Först blev jag ledsen, något som sedan vändes om till en slags ilska.
Jag blev så arg och hatade allt som hette sjuksköterskor och läkare, jag kollade
aldrig in i läkarens ögon. Hans ord ekade i mitt huvud och jag ville bara att någon
skulle väcka upp mig ur mardrömmen och säga att det inte var sant.
Jag ville bara springa in till pappa och väcka upp honom, göra honom frisk igen.
Samma när vi fick se honom i kistan, jag frågade dom andra om dom inte kunde
försöka väcka upp honom.
Jag fick le när jag såg att pappa log där han log, det såg på något sätt fridfullt ut
och han log precis som om han just hade jävlats med någon. Såsom bara min
pappa kunde.
Han finns ständigt i mina tankar och i mitt hjärta kommer han alltid finnas, han
har den största platsen inom mig och jag älskar honom obeskrivligt mycket.

Nu är Kristina här, världens bästa granne som har hjälpt oss så himla mycket
och följt oss hela vägen. Vi är så tacksamma, om alla vore som henne så skulle
världen vara så underbar.
Prästen kommer snart, jag får en klump i magen.. vi ska planera pappas begravning.