lördag
Trots att dom 8 dygnen på sjukhuset var dom värsta i mitt liv så
vill jag spola tillbaka tiden, du levde då pappa.
Du fanns fortfarande med oss och jag kunde gå in & prata med dig.
Jag kunde säga hur mycket jag älskar dig och du kunde säga att du
älskar mig, jag kunde pussa din kind och du pussade min tillbaka.
Jag minns hur jag kunde sitta hos dig och kolla hur din bröstkorg
åkte upp och ned, jag kände en sån trygghet när jag hörde dig andas.
Du höll min hand så hårt, jag gav dig en nalle som du alltid såg till att
ha brevid dig. Du höll den hårt och sa "positiv energi".
Henrik & Peter kom med Marcus matchtröja, även den höll du om hårt
och sa positiv energi. Varenda gång jag såg matchtröjan kunde tårarna
inte sluta rinna, så mycket tid du lagt ned på Lycksele A-lag och så många
spelare du har hjälpt till att utvecklats, du var en sån stor förebild för alla pappa.
Men det visste du redan va?
Jag har fortfarande kvar nallen, den luktar fortfarande du och den står
på bordet som jag har inne på mitt rum.
På borden står kortet på dig och mig, en massa ljus & en massa hjärtan.
Du var så mycket mer än min pappa, du var min bästa vän som jag alltid
hade så roligt med. Till och med när du låg på sjukhuset och var sjuk så
skämtade du, du skämtade med nallen och jag fick höra dig skratta.
Du var en sån glädjespridare.
Jag har varit hos farmor och farfar idag, oftast när jag åkte dit så var det med
dig. Det bara blev så, vi åkte dit för att lasta ved eller så for vi ut på sjön och
fiskade.
Men jag var där idag pappa, jag var där och bara umgicks med dina underbara
föräldrar. Min bästa farmor och min bästa farfar.
Ikväll är det många som dricker alkohol, festar med sina vänner och jag sitter
här. Jag är inte ensam, jag är inte ensam hemma men jag känner mig så ensam.
Klassen har klassfest, skulle varit väldigt roligt att vara med men just nu känner
jag att jag inte har orken till det.
Jag stannar hemma istället, tänder ljus för dig min älskade vän och tänker på alla
våra underbara minnen som vi hann skapa tillsammans.
Du är och förblir min bästa vän, föralltid.
Hej Sara.
Det gör mig verkligen jätte ledsen det jag läser på din blogg om din pappa..Det är jätte tungt nu i början, och jag säger inte att det kommer vara lättare men du kommer inte att uppleva det alls lika jobbigt. Men självklart, saknaden finns där varje dag och man vill bara vakna upp och tro att allting är en dröm. Jag beklagar verkligen. <3
Jag beklagar sorgen Sara. Kan inte riktigt säga att jag förstår dig, men jag förlorade en vän till mig för några år sen och det påverkade mig riktigt hårt. Än idag har jag svårt för att tro på att hon verkligen är borta. Men försök så som din pappa sa, tänk på honom och se det som positiv energi =) Din pappa lever kvar i dig. Beundrar att du kan prata om det. Lättast är att skriva av sig! Beklagar ännu en gång. //Shejda
