Tomheten går inte att beskriva med ord, jag är inte hel längre utan jag är halv.
Jag har förlorat en bit av mig själv, en väldigt stor bit av mig själv och livet är
inte alls lika underbart längre. Jag orkade så mycket mer när du fanns vid min
sida och det fanns ingenting som kändes hopplöst, nu känns det inte ens roligt
att kliva upp på morgonen för jag vet redan vad alla dagar kommer att bestå
av. Sorg, besvikelse och ilska. Jag kan inte gråta mer än vad jag redan gör, ibland
funderar jag faktiskt på hur många tårar som kan rinna.
Jag känner ilska, en ilska över att gud är så fruktansvärt ond. Att han sträckte ned
sina elaka händer & tog dig upp till sig bara för att han ville ha den finaste ängeln
av dom alla hos sig. Det är orättvist, helt ofattbart.
Varför kunde han inte få stanna här? Han behövs här nere, han behövs för att
jag ska kunna orka.
Han var min bästa vän, han kommer alltid vara min bästa vän och jag vill så himla
mycket att han ska vara här hemma. Jag vill att han ska kunna torka mina tårar
och jag vill att han ska pussa min panna, hålla om mig och säga att allting kommer
bli bra.
Den jag litade mest på här i världen och den som alltid fanns där för mig oavsett
vad det gällde finns inte längre kvar bland oss, varför?
Jag har iallafall kommit fram till två saker, livet är fruktansvärt sjukt och jag tror
verkligen inte på någon gud längre. Gud finns inte!

Jag älskar dig & jag saknar dig.
Du är min stjärna ♥