Det känns bra när människor skriver och vet vad jag går igenom, önskar bara
det inte behövde vara anonym utan att man fick veta vem det är så man fick
någon möjlighet att kunna prata med varandra om det.
Att människor bryr sig och stöttar är något som jag tycker är väldigt viktigt, jag
har alltid varit den starka som försökt hjälpa människor igenom svåra perioder
men nu, när jag inte alls är stark känns det bra att ha folk runtomkring.

Om en stund så ska jag iväg på skolan igen, ska inte ha någon riktigt lektion utan
ska bara träffa Ulrika en liten stund och prata om hur jag ska gå tillväga för att
klara provet som är efter vårat lov. Det känns skönt att jag inte behöver vara på
någon lektion just idag, är både nervös och ledsen idag.
Minnesstunden för min pappa kommer vara klockan 12:30 idag och inom mig är
det blandade känslor.
Jag är nervös, varför vet jag inte? borde man vara nervös för att gå på sin pappas
minnesstund? Den ska vara på Tannbergsskolan, på skolan där jag går och där pappa
jobbade som lärare på fotbollsgymnasiet.
Jag är ledsen för jag trodde aldrig att jag skulle förlora dig, eller alla ska vi ju vandra
den vägen men inte när du var såhär ung.. och inte när jag bara är 18 år.
Saknaden är stor och jag känner mig så tom, jag vill att du ska komma hem igen så
jag slipper känna mig halv.. utan dig är jag inte hel älskade pappa, min bästa vän.

Har skrivit några rader som min svenska lärare kommer läsa upp på minnesstunden.
För visst är du där pappa? visst kommer du vara med och lyssna? Jag vet att du är
stolt över mig. Jag vet att du sitter uppe bland molnen och ler, jag var din lilla ängel
och du var min stjärna & bästa vän.

Ska fortsätta göra mig klar, göra mig klar för pappas minnesstund.
Jag älskar dig pappa, obeskrivligt mycket ♥