Jag kan inte riktigt finna dom rätta orden, för ska jag skriva som jag tänker
så blir det nog bara fel och människor kommer ta det på helt fel sätt.
Känns som att det runnit ut i sanden, inte för mig och inte för oss men för vissa
andra. Är ni rädda för att höra av er? är ni rädda för att prata med mig om vad
som hänt? Jag vill inte att ni ska vara rädda, jag behöver er just nu.

Har varit hos farmor & farfar idag, vi bakade och bara hade det mysigt.
Jag grusade deras gård så man inte halkar och jag hann med att göra lite läxa i
sjukvård. Det är så mysigt att vara i Sidberg, där har pappa växt upp och det
känns som att han var där idag.
Jag kände din närhet.

När vi kom hem gick jag ut på en lång promenad, var skönt att gå ensam en stund
och bara tänka. Ringde till Ida och grät en stund, tack för att du finns.