Ångesten stiger mig åt huvudet och snart kan jag inte tänka klart, för ett tag sen tänkte
jag att jag inte alls var sjuk. I helvete heller att det är något som är fel, men jag har börjat
tänka om. Jag är nog sjuk, det är något som inte stämmer och om ni bara visste hur det
känns att ständigt gå runt med en ångest som jag bara vill kunna styra över men det går inte.
Jag stöter bort människor som jag älskar mest för egoismen tar över, det är inte alls menat
att det ska bli så men jag kan inte hjälpa det. Det är som att det finns någon inne i mitt huvud
som säger åt mig vad jag ska göra och trots alla försök att stoppa det går det bara inte.
Det blir samma visa om och om igen, oavsett om någon skulle binda fast mig vid mina ångest-
attacker skulle det inte hjälpa. Jag skulle ta mig loss och göra det, för det har blivit ett måste.
Det finns bara en som vet allting, alla detajler. Det är den människan som jag älskar mest och
som jag vet att jag kan lita på till hunda procent, men ni andra då? Har ni någonsin frågat mig
hur jag verkligen mår och varför jag känner just som jag gör? Nej det har ni inte.
Jag är ingen sån som söker uppmärksamhet, jag skriver inte det här för att mina närmsta ska
fråga mig vad det handlar om och hur jag egentligen mår. Jag skriver det här för att jag måste
få ut det, tankarna snurrar runt i mitt huvud så jag blir alldeles yr.
Jag vill bara att ni ska veta att jag inte är arg, för ni har absolut inte gjort mig någonting men
det är just det här som gör att jag far längre och längre ifrån er.
Jag vill inte att ni ska släppa taget om mig, håll kvar mig och säg att allting kommer ordna sig.

Nu ska jag ta mig en varm dusch och sedan göra mig klar för att fara på praktiken, jobbar bara
till sju ikväll och då ville pappa ta en promenad med mig. Det känns härligt, få komma ut lite.
tack mitt gull för att du finns där och för att du torkade mina tårar imorse, jag älskar dig obeskrivligt mycket


 
om du bara visste hur mycket du betyder för mig