Jag ska vara helt ärlig, jag ångrar ingenting och kommer aldrig göra det heller.
Jag har kämpat under alla dessa år för att just du och jag skulle föralltid hålla
ihop, men tydligen räckte det inte. Man orkar inte kämpa ensam, inte när det
gäller den här vänskapen. Jag orkar inte vara den som bara visar att våran
vänskap alltid varit det viktigaste av allt och jag är less på att alltid höra att
man ska försöka bättre sig men jag har aldrig sett någon ändring.
Jag har gråtit flera nätter, suttit uppe och väntat på ett ynka sms men det
kommer aldrig. Och just det är jag less på, att vänta på någon förändring som
aldrig kommer att ske.

Men missförstå mig inte, jag är inte ett dugg arg och är inte alls ute efter att
bråka om något som inte alls är värt att bråka om.
Vi har haft vårat, något som jag innerst inne trodde skulle vara föralltid men jag
hade så fel och visst gör det ont att glida ifrån någon man verkligen älskat att 
umgås med. Men samtidigt så känner jag att jag mår bra nu, den värsta smällen
har redan passerat och jag hoppas att du som jag ler åt våra minnen som vi haft.
Alla tårar, skratt, roliga fester, mysiga kvällar med massa prat.
Allt som vi gått igenom och bara våra minnen hoppas jag att du ler åt för det gör jag.