Mina knän började vika sig och jag kände ett tryck över bröstet, plötsligt
blev det så svårt att andas. "livshotande, väldigt allvarligt, livshotande."
Ordet livshotande slutar aldrig eka i mitt huvud, ibland om nätterna vaknar
jag av panik, alldeles kallsvettig och ser rädslan i dina ögon. Du var säkert
livrädd då, ännu mer rädd än vad jag var. Jag försökte visa mig stark, dom
sa att tårar och svaghet kunde göra allting ännu värre. Jag bet ihop pappa.
Du vågade visa dig rädd, du vågade visa din svaghet, inför mig. Du var alltid
den starkaste av oss två, av oss alla, men som du själv sa. "Ibland räcker
inte ens det." Nej pappa, du hade så rätt. Även den starkaste kan falla ihop.

Jag minns hur du höll min hand så hårt. Hur du kramade om mig på kvällen
när vi skulle åka hem och sova. Jag minns hur du sa att du älskade mig och
gav mig en varm puss på kinden. Jag minns allting så väl. Hur du kämpade
för ditt liv i åtta dagar med den stora dumma blödningen, du kämpade för
att vara kvar hos oss. Vet du hur stark du är pappa? Den starkaste.

Saknaden är oändlig. Min bästa vän som inte finns längre, det gör så ont.
Att inte kunna ringa dig, att inte kunna prata med dig, att inte kunna se
dig, att inte kunna träna med dig, att allting som vi en gång gjorde tillsammans
inte finns längre. Smärtan går inte att beskriva med ord. Du är så saknad.

Jag älskar dig min absolut bästa vän, min hjälte, mitt allt. Nu är du min ängel.