Förutom min äckliga och olägliga förkyldning så känner jag mig lycklig.
Jag är stolt över mig själv, jag kan se på mig själv i spegeln och le.

Jag har fått tillbaka min träningslust. Förut kunde jag träna två timmar per dag. Först en timme på gymmet och sedan en lång promenad en timme. När pappa försvann så tappade jag suget totalt, allting kändes meningslöst och jag slutade träna. Ibland kunde jag gå ut och gå, när någon ville följa med mig. Men jag gick aldrig själv, så som jag alltid gjorde förut. Nu har gymmet öppet alla dagar i veckan och jag är där minst en timme varje dag. Det känns så underbart att äntligen ha kommit igång. Det har varit väldigt jobbigt att komma tillbaka efter ett sånt långt uppehåll, men jag bitit ihop och kämpat in i det sista. Nu är jag verkligen på G igen och det känns toppen!



Jag har fått en helt annan syn på livet. Jag lever varje dag som om det vore min sista, jag försöker säga till mina närmsta varje dag hur mycket jag älskar dom. Jag tar vara på livet, försöker att inte tänka så mycket på morgondagen. Jag gör det jag vill helt enkelt. Försöker umgås med dom jag tycker om och struntar i människor som inte bryr sig. Det är något jag verkligen fått nog av. Människor som lovar att skärpa sig, som lovar att börja höra av sig och säger att man ska umgås mer. Det är så fel att säga något som man inte kan gå efter. Jag har helt enkelt slutat lita på människor som säger samma sak hela tiden och inte gör någon förändring. Jag har slutat bli ledsen, har slutat gråta om nätterna pga det och tar istället vara på dom som är äkta och verkligen bryr sig.



Jag har slutat tänka på vad jag stoppar i mig. Vet att jag nämt det tidigare i bloggen så det kommer väl inte som en nyhet för er som följt min blogg länge att jag haft problem med maten. Det började med att jag tränade i vansinne för att gå ned i vikt, jag åt helt normalt och tränade mycket. Jag lyckades förlora hela 30 kilo vilket jag på ett sätt var nöjd med, men samtidigt inte. Jag såg mig fortfarande som tjock och började äta mindre och tränade mer. Tillslut åt jag knappt någonting osv osv osv. Idag mår jag bra, jag tränar för att det är något jag verkligen tycker om och äter bra. Jag vill aldrig någonsin falla tillbaka till det, vill aldrig vara där jag en gång varit för jag har nog aldrig mått så dåligt psykiskt som jag gjorde då. Idag äter jag det jag vill. Vill jag äta chips en kväll så gör jag det, vill jag äta godis så gör jag det och det känns så fruktansvärt bra. Efter många år så är det en lättnad för mig, när man var där så trodde man aldrig att man skulle komma ur det men jag klarade det. Har min fina pappa att tacka för det, han hjälpte mig hela vägen. Tack vare honom är jag frisk idag.



Jag har ett arbete att gå till varje dag. Inte ett fast jobb, men det är alltid en början. Det började med en praktik där, sedan sommarjobb och extra jobb på helgerna. Jag har gjort min tredje sommar där nu och får fortsätta först och främst till jul. Ord kan inte beskriva hur glad jag blev när jag fick höra det av chefen, det var som om en sten lättade från mina axlar och jag kände mig trygg. För det är tryggt att ha ett ställe att gå till varje dag och känna att man tillhör något. Jag trivs jättebra där, underbara pensionärer och härlig personal!


(Eftersom jag jobbar med äldre så lånade jag denna bild från Google.se)

Min bästa vän's bortgång har gjort mig starkare. Ur allt det jävliga så har jag blivit starkare, fått lära mig hur det är att stå på egna ben. Jag har fått lära mig hur det är att stå emot smärta och ångest för att klara vardagen. Jag har fått möta andras blickar, jag har fått vara "den tjejen som förlorat sin pappa" och jag har blivit ännu starkare av det. Jag saknar min pappa så fruktansvärt mycket, ord kan inte beskriva saknaden efter honom. Men han har lärt mig så mycket, jag har lärt mig att man aldrig ska ta människor för givet. Man ska njuta av livet, ta alla möjligheter man får. Man ska inte bråka med människor, för det leder ingenstans. Man ska aldrig prata illa om andra, det finns ingen mening med det. Det finns någonting positivt hos alla människor - kom ihåg det.



Jag har världens finaste i mitt liv. Min helt otroliga pojkvän, min fina, mitt hjärta. Han med stort H som jag älskar så himla mycket. Som stannar kvar hos mig oavsett vad och som älskar mig trots mina fel och brister. Han är min livskamrat som jag vill dela hela mitt liv med. Vi har hunnit med så mycket på dom här åren vi varit tillsammans. Vi har hunnit dela både gläjde och sorg, han har aldrig släppt taget om mig och funnits där när jag har behövt honom. Han är helt unik, världens bästa. Vi har skapat så många minnen, fina minnen som jag alltid kommer bevara inom mig. Vi kommer skapa miljontals med minnen, vi har så många framtidsplaner och jag kan knappt vänta. Han är det bästa som hänt mig och jag har aldrig älskat någon så högt, någonsin.



Jag har världens finaste familj. Tillsammans klarar vi allting och det vet jag. Utan er hade jag aldrig stått här idag och jag är så evigt tacksam över att ni hjälpt mig kliva över alla hinder på vägen. Vi finner alltid styrka hos varandra, på något sätt klarar vi av att resa oss. Tillsammans. Alltid tillsammans! Jag älskar er.



Det här blev ett väldigt långt inlägg. Men jag behövde skriva av mig lite. Jag är lycklig, trots allting så känner jag en obeskrivlig lycka som jag hoppas kommer vara länge. Det är underbart att leva!