Jag skrattar mitt skratt och kan höra ditt.

Vart har du tagit vägen? Jag söker dig men finner dig ingenstans.
Det skrämmer mig att jag inte kan nå dig. Jag vet att väntan på dig
inte leder någonstans, ändå fortsätter jag vänta. Hela tiden, varje dag.
Jag försöker strida mot smärtan, smärtan gör mig rädd men den går
inte att sudda ut. Smärtan gnager på varenda centimeter av min kropp
och jag kan inte annat göra än att låta den fortsätta förstöra. Den oändliga
smärtan som aldrig kommer ge sig av. Inte förren jag får hålla om dig igen.

Jag minns varenda sekund. Hur du pussade min kind och viskade att allting
kommer ordna sig. Du viskade att du älskade mig och att jag skulle ta hand
om mamma. Visste du redan då? Visste du att du snart skulle ta dina sista
andetag? Visste du då att du snart skulle vika in dina åror och ge dig av?
Du vek in dina åror. Du tog dina sista andetag. Du log mot mig. Jag var rädd.
Livrädd. Men jag försökte visa mig stark, så som du alltid varit.

Saknaden finns alltid där, fast jag känner bara av den ibland. Den kommer och
river ned murar som jag sakta lyckas bygga upp. Ett steg fram och två bak, hela tiden. Ibland känner jag mig stark, lika stark som du. Jag försöker iallafall, sedan faller jag ihop. Gråter och skriker som ett litet barn. Det gör ont i hela mig, jag känner smärtan och den gör så ont. Det är då jag skriker efter dig Pappa, jag skriker och frågar vart du är. Jag skriker att jag behöver dig, att jag älskar dig och frågar om du inte kan komma hem. Du svarar inte, tårarna fortsätter rinna, smärtan försvinner inte och jag inser att det kommer vara såhär. Ett liv utan dig, ett helvete.

Jag undrar var du befinner dig just nu. Var ditt skratt hörs, vem som får höra på dina tokiga skämt och se dig le. Jag undrar om du har ett fotbollslag uppe i himlen? Det  måste du nästan ha. Du fick göra det du brann för här nere på jorden, varför skulle du inte få göra det du älskar där uppe. Där uppe där allting är så mycket bättre än här  nere. Jag tror det. Att det är mycket bättre. Jag tror att himlen är ett paradis och där bor du. Du har det underbart nu, det tror jag. Jag tror att du får skratta varje dag där uppe och vad jag önskar att jag fick höra.

Jag ser dig överallt. Jag brukar kolla mig i spegeln och se dig. Jag har dina drag och  det är jag så glad för. Att få vara lik dig betyder oerhört mycket. Jag kan se dig i min storebror, Marcus. Ni är så fruktansvärt lika, både i sättet och på utsidan. Han är en  kopia av dig och vet du vad Pappa? Jag är så tacksam för det. Jag är så glad att jag  har Marcus, en kopia av dig här nere på jorden. Jag kan se på honom, se honom göra alla saker som du också gjorde och jag kan inte göra annat än att le då. Det är precis som att se dig. Han är precis lika underbar och fantastisk som du. Jag är så glad för det.

Du finns inom mig. Du har den största platsen i mitt hjärta Pappa och det kommer du  alltid att ha. Du finns överallt. Jag älskar dig - inte ens döden kan skilja oss åt.