fina, fantastiska minnen

Jag går på vägen, vägen som en gång var vägen till mitt hem.
Det hem som alltid varit så vamt och kärleksfullt. Ett hem som
alla borde få ha. Bara vägen till detta hem skapar minnen.
På varenda plats har jag och dom jag håller av skapat oändligt
många minnen, fina, fantastiska minnen som jag aldrig glömmer.
Dom är så många och så underbara att det gör ont i varje del av
min kropp. Det sticker till i hjärtat, tårarna rinner nedför min kind.
Det är över nu. Det stället som en gång var så kärleksfullt är inte
längre vårat. Jag sluter mina ögon, låtsas att det fortfarande är så
varmt och kärleksfullt. Jag öppnar ögonen, min kropp förvandlas
från varm till kall och jag inser att det inte längre är mitt hem.
Det tillhör någon annan nu, en annan som får skapa oändligt många
och fina minnen i mitt barndomshem. I vårat hem.

Hur kunde tiden gå så fort? Hur kunde hela ens liv vändas upp och
ned på bara några dagar? Jag förstår det inte och kommer nog aldrig
göra det. Jag saknar allting. Jag saknar tiden då man var liten.
Jag saknar min pappa, min fina pappa. Saknar honom så det gör ont.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:



RSS 2.0