Jag har så mycket tid till att tänka. Både negativt och positivt. Jag hinner tänka på allt fint som jag har i mitt liv, min familj och min fina pojkvän/sambo. Det finns nog ingen som får så mycket kärlek som jag får av dessa fina människor, så tack för det. Tack så jättemycket, utan er hade jag inte stått på mina ben idag. Jag hade bokstavligen inte orkat stå upp om det inte vore för er, hade ni inte funnits hade jag nog lämnat jorden för ett år sedan. Det låter hemskt. Det låter hårt. Men det är fakta. Jag får ont i varenda del av min kropp när jag skriver det, men jag tänker inte ljuga för mig själv och inte heller ljuga för er. Jag var nära på att lämna allt fantastiskt här nere för att få träffa min bästa vän. Allt bara svartnade, jag såg ingen annan utväg, allt jag ville var att krama om min fina Pappa igen. Jag är så glad att jag har min Mamma, min fina, starka Mamma som klarar allt. Mina bröder som betyder allt för mig och en helt fantastisk pojkvän som ALDRIG släpper taget. Han har fått stå ut med så mycket. Han lovade att alltid vara kvar, han är fortfarande kvar och jag vet att det är förevigt. Han är den finaste människan på jorden.

Jag hinner tänka på hur fruktansvärt långt nere på botten jag är, men ändå håller jag huvudet högt och fortsätter kämpa. Jag hinner tänka på vilken dålig syn jag har på mig själv. Hur jag hela tiden faller tillbaka. Jag hinner tänka på alla människor som kommit och gått, sakta försvunnit ur mitt liv. På något sätt har man glidit isär och det gör ont att tänka på. Jag ville aldrig förlora er.

Jag tänker på hur ensam jag känner mig, trots att jag får så mycket kärlek och har så många människor runt om mig. Jag känner mig övergiven. Jag vill bara krama om Pappa igen, känna hans värme, höra hur värdefull jag är i hans ögon. Det är min högsta önskan, att få träffa min Pappa. Bara en gång till..