Sitter på jobbet just nu och har lunch. Läser lite bloggar och blev lite förtvivlad över något jag läste, jag vet att jag inte ska bry mig men kan inte låta bli. Jag kan inte förstå hur man kan göra som en viss människa har gjort. Visst, jag mår bättre idag än vad jag gjorde den dagen Pappa dog, men det betyder ju inte att man inte längre behöver stöd och omtanke. Nu pratar jag inte bara om mig själv utan även min familj. Det är precis som att man dög när man förlorade någon nära, sedan när det gått ett år är allt som vanligt. Det är inte som vanligt. DET KOMMER ALDRIG BLI SOM VANLIGT. Just nu känns det bara som att man är som luft och det gör jävligt ont. Men jag säger bara en sak, behandla andra som du själv vill bli behandlad. Vi är så mycket starkare. Älskar min fina familj!