Jag har gråtit flera dagar nu, tårarna har börjat rinna när jag väntat dom som minst. Det bränner. Svider. Gör så fruktansvärt ont. Jag kan sitta i bilen påväg till jobbet och jag bara bryter ihop. Jag kan vara var som helst, dom går inte att hålla inne. Jag bryter ihop på grund av saknaden. Längtan efter att få krama om dig. Känna din värme. Pussa din kind. Jag visste inte att man kunde sakna en människa såhär mycket, nu vet jag. Det är en saknad som ingen människa vill känna. Den värsta känslan är att sakna någon som man vet att man aldrig kommer få träffa igen. Du är så långt borta Pappa, men ändå så nära. Nära mig. Alltid närmast mitt hjärta och på något sätt kan jag ibland känna att du är med mig. Då försvinner tårarna. Jag brukar tänka att du alltid går brevid mig - oavsett vad.

Det är lite mer än ett år sedan du tog dina sista andetag och begav dig till paradiset. Det känns som en evighet. Jag erkänner att jag fortfarande väntar på att du ska komma hem och viska att allt är bra nu, att du aldrig försvinner igen. Att du stannar kvar, vid min sida, tills jag sluter mina ögon för gott. Häromdagen när jag fick veta att jag skulle få fortsätta på Skytten slog jag ditt nummer på telefonen, tryckte på gröna luren och då slog det mig. Du finns inte längre. Jag kan inte ringa dig. Du har ingen mobil i paradiset, den lämnade du kvar här nere hos oss. Jag ville så gärna ringa dig och berätta nyheten, då rann tårarna. Även fast jag visste att du redan fått veta, jag ville bara berätta för dig, ändå. Du var ju alltid den som fick veta alla mina nyheter först av alla. Det gjorde så ont. Jag vet att du är stolt över mig, stolt över att jag fått ett jobb, stolt över att jag slutat snusa, att jag tagit ut min piercing i läppen. Du var alltid stolt över mig. Jag behöver bara få höra det. En sista gång.

Idag klädde jag våran julgran. Eller din och mamma's. Julmusik spelades från datorn, som varje år. Jag klädde plastgranen, som varje år. Men det här året och förra året var annorlunda. Och det kommer aldrig bli som vanligt igen. Förra året bar jag runt på ett stort foto på dig och klädde granen samtdigt - på så sätt kändes det som om du var med ändå och inte missade den mysiga stunden. I år fanns du i mina tankar hela tiden, jag sa till mamma 'dom här knutarna knöt Pappa, vet du det?' Det finns saker som påminner om dig överallt. Det känns tryggt. Du försvinner aldrig för du har lämnat fotspår lite överallt. Jag önskar bara att jag fick känna din doft.

Det fanns ingen som fick mig att känna mig så värdefull och älskad. Jag älskar & saknar dig Pappa.