Det är svårt att inte bli för personlig här i bloggen, det är ju här jag skriver ned alla mina tankar och känslor. Den här bloggen har varit som en dagbok för mig i två år. Jag har inte en blekaste aning om vilka som läser min blogg, men jag har som aldrig riktigt brytt mig om vad jag skrivit, för jag har behövt ventilera mig. Många tycker det är idiotiskt att ha en öppen blogg där man skriver om ens personliga saker när man vet att många man inte känner läser den, jag kan inte hålla med. Jag vill ha den här bloggen öppen för alla och jag hoppas att jag på något sätt hjälpt någon med min blogg. Nu tänker jag bli personlig igen, skriva ned precis hur jag känner och hur jag mår - för jag behöver det.

Ni som följt min blogg slaviskt vet om att jag haft problem med maten i flera år. Allting började när jag gick ned trettio kilo på högstadiet, jag rasade i vikt. Jag började bara äta nyttigt och tränade flera timmar per dag och vips så gick jag ned hur mycket som helst. Jag trodde att när dom där trettio kilona var borta skulle jag bli nöjd - men jag hade fel, så fel. Det var bara början på en fruktansvärt lång resa, en jobbig resa, den är inte slut ännu. Den resan kommer aldrig ta slut, jag kommer aldrig må riktigt bra igen. Även fast jag tränar väldigt mycket så mår jag inte bra. Jag får fortfarande fruktansvärt dåligt samvete om jag äter för mycket, om jag stoppar i mig för fet mat. Det är bara så jag är, jag kan inte hjälpa det. För några år sedan var det som värst, jag åt och kräktes upp maten om vartannat. Ingenting fick stanna kvar i min mage, det spelade ingen roll om det bara var ett salladsblad, det skulle upp och bort från min mage. När jag hade fikat hos någon så kunde jag gå på toaletten direkt och kolla var den där bullen och saftglaset lagt sig. Så fort jag fick chansen så gick jag ut och spydde, eller gick hem och spydde. Den hemska sjukdomen kallas för Bulimi och jag har blivit fri från just den sjukdomen men mina ätstörningar kommer nog finnas kvar hela mitt liv.

Bulimi innebär att man hetsäter en massa och sedan kräks man upp allt man stoppat i sig. För er som inte förstår och aldrig varit med om det låter det ju helknäppt, men så är det. När man ätit så mycket att magen nästan sprängs får man panik, ångest och man väljer inte själv att kräkas upp det. Jag brukar säga att det var någon röst i mitt huvud som sa åt mig att göra det. Det var jag som gjorde det, men jag valde det inte själv. När man sedan kräkts så får man ångest över att man gjorde som man gjorde, men man mådde ändå bra på något sätt. Man kände sig fri från äckliga överflödiga kalorier. Visst låter det sjukt, men så var det.

Jag har fått höra nu i efterhand att jag såg 'sjuk' ut under en viss period för jag gick ned så mycket i vikt, jag mår dåligt när människor säger så. Man kan inte säga så till någon som mått så pass dåligt som jag har gjort. Man ska ALDRIG säga till en människa som haft någon form av ätstörning att man var för smal en gång, för då kommer sjukdomen ofta tilllbaka. Jag blev frisk, men den kom tillbaka. Pappa hjälpte mig ur den och idag mår jag bra. Jag ljuger om jag säger att jag är helt frisk, jag ljuger om jag säger att jag mår hur bra som helst idag och inte bryr mig ett skit om vad jag äter och hur mycket jag väger. För det är nog något som kommer följa mig hela mitt liv.

Idag mår jag bättre än vad jag någonsin gjort i mitt liv tidigare. Jag tränar minst en timme varje dag och försöker äta rätt, jag har insett att jag har fruktansvärt mycket muskler och jag vill hellre ha en vältränad kropp än att gå runt som ett vandrande skelett. Jag har blivit mån om mig själv, om min kropp. Jag tänker på framtiden, på alla framtidsdrömmar. Det är nog alla dom fina tankarna som gjort mig frisk. Jag vill kunna njuta av livet - för man lever bara en gång.