Dagarna går pappa, klockan tickar och jag sitter fortfarande här utan dig.
Jag påminns ständigt om att jag förlorat min bästa vän, den bästa vännen
som jag någonsin haft. Min bästa vän som inte finns längre, som inte andas
längre, som försvann alldeles för tidigt. Du var bara 48 år, du förtjänade att
leva. Du älskade ditt liv och tog vara på det, så som många andra inte gör.
Du var en förebild, en pappa, en bästa vän. En helt fantastisk människa som
aldrig gjorde någon illa. Du var så omtänksam, så underbar.
Det är inte bara tanken på att du inte finns längre som gör ont, tanken på din
rädsla gör också ont. Den rädslan som jag såg i dina ögon kvällen innan du
plötsligt rycktes ifrån oss. Jag hade aldrig tidigare sett dig rädd och när du
visade din rädsla steg min puls. Paniken smög sig på och jag visste inte vad
jag skulle säga eller vad jag skulle göra. Jag insåg att någonting inte stämde.
Läkarna sa att du skulle överleva pappa, dom sa att du inte skulle försvinna ifrån
oss eftersom du fortfarande hade kvar ditt liv efter åtta dagar. Åtta dagar kämpade
du för att få stanna kvar hos oss. Efter åtta dagar orkade inte ditt hjärta slå längre.
Du la in dina åror & svävade upp till himlen. Varför pappa? Varför just du?

Att leva med denna saknad är den svåraste utmaning jag någonsin behövt vara med
på. Jag vill inte vara med om det här, tillslut blir man immun. Saknaden finns där
hela tiden och man bara måste lära sig att leva med den. Jag undrar hur du skulle göra
för att klara av vardagen. Hur du skulle stötta, hjälpa och orka kämpa vidare.
Du var alltid den starkaste av oss alla, den som fanns där och gjorde så vi andra orkade
med. Nu finns du inte här, men på något sätt orkar jag kämpa. Du hjälper mig, fast inte
på samma sätt som tidigare. Tanken på dig min bästa vän gör inte bara ont, tanken på
dig hjälper mig när jag håller på att falla. Jag reser mig alltid upp för din skull. Alltid.

Jag älskar dig pappa och jag saknar dig så otroligt mycket.