Trots att jag svettas som en tok, mår illa och orkar knappt någonting
så är det här en riktigt härlig fredag. Bara vara, mysa och inte lyfta ett
finger. Ska alldeles strax hoppa in i en kall dusch, hör och häpna.
Jag som alltid fryser och duschar i jättevarmt vatten, men nu svettas jag
som en gris och behöver kylas ned tror jag. Efter att jag druckit upp en
massa cola, de tycks vara bra mot illamåendet. Eller?  Haha.
Man blir ju nästan beroende, kanske ska börja dricka det istället för att
snusa. Men, det är väl lika onyttigt. Så jag ska göra pappa stolt och sluta
så småningom, men det är inte det enklaste. Men jag ska klara det.

Sitter och läser en hel del olika bloggar, såna tjejer som är unga och bestämmer
sig för att behålla sin bebis som dom skapat tillsammans med någon dom älskar.
Jag tycker faktiskt att det är underbart, nog för att jag själv först och främst vill
gå ut skolan och ha ett fast jobb innan jag vill skapa en bebis, men det är ju helt
fantastiskt att dom klarar av det trots deras ålder. För det är ju inte bara att ha
sex och sedan trycka ut en liten gullig bebis. Det är ju en del av dig och din partner,
pappan till barnet. Detta barn som ni skapat kommer vara en stor del av er hela
livet. Men åter till den låga åldern, har varit inne och läst om en tjej som bara är
16 år och redan mamma. Den biologiska pappan är hon inte tillsammans med och
han hör nästan aldrig av sig till henne & han träffar aldrig barnet.
Det skulle verkligen vara mardrömmen, jag kommer skaffa barn den dagen jag vet
att det är med den rätte, som jag vill dela hela mitt liv med. Förstå att bli lämnad, jag
kan inte ens tänka mig hur det skulle vara. Trots att man säkert skulle ha mycket
människor runt om sig så vill man ändå att pappan till barnet ska finnas där, eller jag
tänker iallafall så. Blir helt kär när jag sitter och kollar in alla vackra gravidmagar &
alla otroligt söta små bebisar. Nu du gubben, äre bara vi börja producera ;) Haha!

Och så till något annat som också är något helt fantastiskt, att förlova sig med den man
älskar och vill dela hela sitt liv med. Visst är det underbart? Man lovar evig kärlek till
varandra, åker till något mysigt ställe bara ni två och förlovar sig.
Samma sak här faktiskt, jag vill förlova mig med den jag vet att jag vill dela hela mitt
liv med. För sånt vet man, iallafall jag. Jag tycker det är lite pinsamt när människor förlovar
sig efter bara några månader, hur bra känner man varandra? Hur kär har man hunnit bli?
Åter igen så är kärlek något fantastiskt, något som växer mer och mer för varje gång man
ses. Självklart så ska man förlova sig om man känner att det känns rätt, men personligen
så skulle jag inte gå och förlova mig så snabbt. Det är ju något väldigt speciellt.
Tänker tillbaka på när jag och min fina träffades, efter några månader så var ju allting
fortfarande så nytt och så spännande. Nu efter snart två år kan jag säga att det känns helt
rätt, jag vill verkligen dela mitt liv med Peder. Det finns ingen annan, bara Peder.
Vi är inte bara otroligt kära utan även bästa vänner, han är min livskamrat som gör att jag
orkar med vardagen. Har länge drömt om att få ha en sån människa i mitt liv.
Men när vi just hade träffats & kanske varit tillsammans ett halvår så fanns ju inte förlovning
ens på kartan. I min värld finns det då inte, men alla är ju olika.

Nuså, har jag fått ut lite tankar ur mitt huvud. Hoppas alla förstår att det här är mina tankar
och vi alla tänker olika. Men detta är min åsikt iallafall :)