Pappa vann ett pris i helgen. På idrottsgalan, "Årets tränare/ledare 2009."
Vi fick veta före helgen att han var nominerad och det var mer än rätt.
Min pappa var en underbar och helt fantastisk person, inte bara som pappa och
bästa vän utan även som en fotbollstränare. Trots att han var blå/vit ända in i
själen så behandlade han alla lika och ville satsa på unga spelare. Han sa alltid
hur mycket han älskade sitt fotbollslag, hur mycket han älskade sitt jobb. Han
sa ofta att han måste nog ha det bästa jobbet man kan tänka sig, att få jobba
med det man älskar. Han pratade ofta om hur duktiga elever han hade och hur
dom utvecklas år efter år. För många var min pappa en förebild, han var inte
bara en fotbollstränare utan även en vän för många spelare. Det var någon av
hans elever som sa till mig att dom hellre gick till honom än till en kurator. För
pappa förstod och stöttade, alltid. Att han vann priset var så fantastiskt, jag önskar
att han själv fick vara där och ta emot det. Men på något sätt så var han där, det
bara vet jag. För han är alltid med. Han skulle vara överlycklig, sedan när vi skulle
prata om det här hemma skulle han säga "Men det är väl klart jag skulle vinna, jag
är ju bäst ;)" Som han alltid sa, du har så rätt pappa. Du är bäst, världens bästa.
Och jag saknar dig mer och mer för varje dag som går. Hela tiden bästa vän, varje dag.