Vad jag önskar att jag kunde känna mig värdefull, speciell, omtyckt.
Det känns som om alla undviker mig och struntar i mig totalt.
Jag kräver inte att människor ska vara med mig, jag tycker bara att
man kan svara när man hör av sig eller iallafall fråga hur jag mår.
När pappa plötsligt rycktes ifrån mig så hörde alla av sig och jag tog
det som om det fanns några som verkligen bryr sig om mig. Men jag
vet inte nu, det känns som om vissa bara hörde av sig för att det skulle
se bra ut. Eller för att ni såg det som om det var självklart att beklaga
sorgen. Men det är väl nu man ser vilka som verkligen är äkta, gud vad
jag önskar att det inte var såhär. Människor som jag litade på, som jag
verkligen trodde alltid skulle finnas där. Jag hade så fel. fel fel fel.

Jag har i princip hela mitt liv varit en sån som hellre har mysiga hemma-
kvällar istället för att fara ut. Så är jag nu också, men inte sån att jag bara
vill ligga hemma och aldrig göra något. Jag vill så gärna hitta på saker, det
skulle hjälpa mig så otroligt mycket. Jag kanske inte försöker, det kanske
är jag som borde höra av mig? Jag vet inte, jag vet bara att jag inte vet var
jag ska ta vägen. Jag tycker att jag gör mitt bästa, men så kanske det inte
är. Jag borde kanske försöka mer, det kanske är mitt fel, det kanske är jag
som är så tråkig? Jag vet inte. Jag orkar inte.

Ensamheten är värst. Den värsta känslan som finns, att känna sig ensam
och övergiven. Jag vet hur det känns, det gör så fruktansvärt ont.