Det går inte att sätta fingret på vad som gör mest ont, det går inte ens att
jämföra. Allting gör precis lika ont, hela tiden, varje dag, ont ont ont.
Att vara utan dig, att sakna dig, att inte få träffa dig, att inte få se dig, att
inte få gå ut och gå med dig, att inte få träna med dig, att inte få fiska med
dig, att inte få umgås med dig. Allting gör så fruktansvärt ont, jag har aldrig
känt den här smärtan. En oändlig smärta som ingen någonsin vill känna.
Men jag måste känna den, jag är tvungen att känna av den för jag har förlorat
min bästa vän. Inte förlorat för alltid, inte förlorat helt. Men en viktig pusselbit
har försvunnit, åkt långt bort och du är inte här. Du är inte här, det gör så
förbannat jävla ont. Jag vet snart inte var jag ska ta vägen, kom hem snälla du.
Har aldrig saknat att höra din röst såhär mycket, jag spelar inspelningarna på
dig om & om igen. Men det är inte samma sak, långt ifrån samma sak. Jag vill
höra din röst på riktigt, i verkligheten. Ringa dig och fråga hur du mår, vart du
är. Bara en sån simpel sak som att skicka ett sms och fråga vad du gör, när
du slutar jobba, bara en sån simpel sak att sätta sig vid köksbordet med dig och
prata om livet, en sån simpel sak som att ta bilen med dig till Sidberg & bara
vara. Har aldrig någonsin saknat att prata med dig såhär mycket.

Ikväll har jag insett vad äkta vänskap är, vad äkta kärlek är. Människor som håller
om en och aldrig släpper taget när tårarna inte kan sluta rinna. Människor som säger
att dom älskar mig hela tiden, som ger mig en kram när det behövs. Det är äkta.
Jag har fått bevisat att det finns människor runtomkring mig som gör allt vad som
krävs för att jag ska kunna le på riktigt igen. Människor som förstår precis vad jag
går igenom. Människor som inser att man aldrig kan bli riktigt hel igen, men man
kan komma en bra bit på vägen. Som får en att orka kämpa, som får en att klara
av vardagen. Dom som inte är rädda för att visa att dom bryr sig.
Jag älskar er. Oändligt mycket.

Jag saknar tryggheten av att se din bröstkorg åka upp och ned, jag vill se dig andas
och höra dig andas igen. Saknar till och med dom åtta dagarna på sjukhuset.
Då du var vid liv, då du andades och skämtade med mig. När du höll min hand så hårt
och aldrig släppte taget. Du sa att du fick positiv energi av att hålla min hand hårt.
Jag önskar att jag kunde gett dig mer energi, så du hade orkat. Nu rinner dom igen
pappa, tårarna. Dom som gör precis lika ont nu som dom alltid gjort.
Jag vill inte dö pappa, jag vill bara inte leva utan dig.

Jag älskar dig och jag saknar dig, världens finaste och världens bästa pappa.
Min absolut bästa vän, förevigt.