Jag orkar snart inte stå upp längre, inte utan dig vid min sida.
Du höll alltid upp mig, du bar mina ben när jag knappt kunde stå och
du lyfte upp mig från botten så jag orkade, oavsett vad. Det spelade
ingen roll vad det handlade om, du fanns alltid där. Alltid.
Nu är det inte så, du finns hos mig, men jag kan inte se dig. Jag skulle
ge vad som helst bara för att få se dig en sista gång. Varför pappa?
Varför är du inte här hos mig? Varför svarar du inte när jag ringer på
din telefon? Varför kommer du inte inspringandes genom dörren och
säger att det är dags för en promenad? Varför rycktes du bort från mig?
Jag kommer aldrig få svar på det. Aldrig någonsin och ingen kan förstå
hur ont det gör. Hur ont det gör att känna den ständiga smärtan, som
sticker och river inom mig. Jag orkar inte, kan inte, vill inte vara utan dig.

Det gjorde ont att vara ifrån dig några dagar när du åkte iväg på någon
fotbollstränarkurs eller bara när du for bort över en dag. Nu kommer det
göra ont hela mitt liv. Nu kommer du vara borta hela mitt liv, mitt liv här
på jorden. Tills den dagen jag slutar andas och inte finns här längre så
kommer det att göra ont. Smärtan kommer alltid finnas där, för jag har
förlorat den bästa vännen jag någonsin haft. Trots att du inte finns här
längre pappa, trots att du inte längre andas, så kommer du alltid vara
min hjälte. Min stora hjälte som kämpade i åtta dagar för att stanna kvar
hos oss. För att hinna säga att du verkligen älskar oss.

Jag älskar dig, oändligt mycket.