Det finns så många människor som säger till mig att dom lovar att
alltid stanna kvar, att dom alltid kommer ställa upp oavsett vad och
att dom bara finns ett samtal bort. Jag drar verkligen inte alla över en
och samma kant nu, för det finns så många fantastiska människor i
min närhet som verkligen finns där, oavsett vad. Men många av dom
vänner, som jag alltid trott varit äkta finns inte alltid där. Dom hör inte
av sig & frågar aldrig hur jag mår. Ni fanns bara där när jag förlorade
min pappa, nu är det alldeles tyst. Ensamheten ökar och jag tror faktiskt
inte att ni vet vad innebörden är. Innebörden av att alltid finnas där, fast
jag vet inte. Det är inte bevisat iallafall, att ni alltid kommer finnas där.
Trots att det finns några speciella som jag vet alltid finns där så kan jag inte
göra något åt smärtan jag känner, den smärta som kommer när jag tänker
på att människor inte hör av sig, frågar hur jag mår, inte ett ljud. Ont gör det.
Men det finns faktiskt två människor som alltid stannar kvar när dom andra
går, som lyfter upp mig från botten och får mig att orka, som bär mina ben åt
mig när jag inte orkar stå, som torkar mina tårar tills dom slutat rinna, som
håller om mig så länge, ger mig kramar som får mig att vilja fortsätta kämpa.
Marcus & Peder, det är två speciella människor som jag värdesätter så högt på
denna jord. Min storebror och min pojkvän, två fantastiska människor som jag
är så rädda om. Dom får mig att le trots alla tårar och dom släpper mig aldrig.
Marcus är så lik pappa, när jag är ledsen vill jag alltid vara ifred. Då vill jag inte
att någon ska komma in och fråga hur jag mår, vill bara ligga själv i min säng.
Men pappa gick aldrig därifrån försen han fått mig att le, likaså Marcus. Han stannar
hos mig tills han vet att mina tårar slutat rinna. Så fantastiskt.

Jag älskar er och jag älskar mina nära som alltid stannar kvar, oavsett vad.
Tack för att ni finns.