Sitter och tänker, tänker på dig, som alltid. Hela tiden tänker jag på dig.
Varför rycktes du bort från oss? Varför tog du dina sista andetag så ung
och varför just du? Med sådan livsglädje. Du älskade ditt jobb, du älskade
dina fritidsintressen och du älskade oss. Oss älskade du mest av allt.
Sådan kärlek som du gav oss kommer många aldrig få uppleva, du var så
omtänksam och du var min absolut bästa vän. Du var min närmaste, den
som alltid fanns där och den jag verkligen vågade släppa in fullt ut.
Jag var aldrig rädd så länge jag hade dig, den tryggheten jag fann hos dig
har jag aldrig känt förut. Din trygga famn, dina trygga ord fick mig att orka
och fick mig att orka kämpa. Nu är du inte här pappa, tårarna gör fortfarande
lika ont och varje dag är en kamp mot den svåra smärtan. Den otroligt tunga
smärtan som hela tiden finns där. Den försvinner aldrig, aldrig så länge som du
är borta. Bortrest, jag vet att du inte kommer tillbaka älskade du, men det gör
mindre ont att drömma. Drömma att du bara är bortrest & snart kommer hem
igen. Att du snart kommer in genom dörren, ler mot mig, jag springer mot dig
och du tar emot mig med öppna armar och viskar att allting är bra nu. Du är
hemma nu, du lämnar mig aldrig. Nu rinner tårarna ännu mer, dom blir bara
fler och fler. Drömmarna gör inte lika ont pappa, jag glömmer allt som gör ont
en stund & låtsas att du är här. Då är jag lycklig, när du är här hos mig.

Jag älskar dig pappa, jag saknar dig, hela tiden, varje dag.
Jag behöver dig här nu pappa, jag undrar vad du gör just nu.
I mina tankar håller du om mig och du torkar mina tårar, som du alltid gjorde.
Det spelar ingen roll vart du än befinner dig, du är min bästa vän. Förevigt.



Alltid du och jag pappa, föralltid.