Jag stirrar rakt fram, försöker få fram ett ljud men jag kan inte säga något.
Tillslut reser jag migupp med ben som skakar och säger "Pappa är sjuk, jag måste gå"
Min bästa Marcus hämtar uppmig utanför och det första jag frågar är om pappa kommer
att dö. Marcus tog min hand och sa att han inte kommer dö, han lovar att han inte kommer
försvinna. Vi springer in på akuten där vi möts av tårar, mängder av tårar. Mamma såg
livrädd ut och jag visste inte var jag skulle vändamig. Jag är van att mötas av pappas
trygga famn när jag är rädd, men den här gången gick det inte. Jag skakar fortfarande
och sätter mig ned, en undersköterska kommer och sätter sig försiktigt brevid med.
Jag kunde se tårar i hennes ögon också, osäker, nervös och rädd. Vad skulle hon säga?
Säger hon att pappa kommer att dö tar jag livet av mig, det var min tanke. Han får inte dö, jag orkar aldrig utan honom. Säg att han klarar sig, bara säg det.

"Stig är jättesjuk, en läkare kommer snart och pratar med er"
Väntan var oändlig.

Marcus hämtade min fina som sprang mot mig på akuten, han tog mig i sin famn och
mina ben vek sig. Jag fick panik, tårarna blev fler och jag kände hur det tryckte mot
bröstet. Plötsligt blev det så svårt attandas. Han höll om mig och släppte aldrig taget,
han pussade mig på kinden och viskade att allting kommer ordna sig. Jag skulle aldrig
orkat om det inte vore för dig älskling, aldrig någonsin.

Läkaren kommer fram mot oss och är iskall. Rakt på sak, iskalla människa. Han sa
rakt ut att du hade fått en livshotande hjärnblödning. Där låg du pappa, visste du?
Visste du vad som hänt dig? Du hade sagt att du hade sån huvudvärk. Du kunde
knappt öppna dina ögon, det gör ont. Att tänka på den smärta du måste känt gör så
fruktansvärt ont. Du förtjänade det inte. Jag tog mig storebror i handen och vi gick in
till dig, han stannade i dörren medans jag gick fram och tog dig i handen. Du letade mig
med blicken och du kunde inte riktigt fästa den, men direkt du hörde min röst började du
leta efter mig med din hand. Din varma hand, den tryggheten jag kände just i denna stund
gårinte att beskriva med ord. Jag pussade dig på kinden och viskade att allting ordnar sig.
Som du alltid sa, attallting ordnar sig alltid. Jag trodde det pappa, jag lovade för mycket.
Förlåt, jag älskar dig.

Vi övernattade på sjukhuset dom första nätterna som dom sa var riskfyllda, mest riskfyllda.
Efter dom dagarna var jag övertygad om att du skulle klara det. Du var alltid så stark, den
starkaste av oss alla och jag visste att du inte skulle ge upp i första taget. På nätterna smög
jag in på ditt rum, såg din bröstkorg åka upp och ned.  Lyssnade länge på dina andetag och
kände mig så trygg. Trygg i din närhet. Jag minns hur jag kollade på dig och kollade länge
runt i rummet, varför låg du här pappa? Du ska inte vara såhär sjuk, du kämpar för ditt liv.
Du ska leva, du måste leva, jag klarar mig inte om du försvinner. Jag satt ensam med dig
på ditt rum, du skämtade med mig, skrattade med mig och jag sa att du skulle kämpa.
Jag sa att du var stark, att du skulle klara det. Jag sa att vi skulle se framemot att åka utomlands  och dricka en massa öl tillsammans, bara du och jag. 

Sista kvällen jag var inne hos dig. Sista kvällen jag fick höra din röst, höra dig skratta,
prata med dig, se dig andas pussade du min kind. Du viskade att du älskar mig, att jag
skulle vara snäll med mamma. Sen sa du godnatt. Var det ett godnatt föralltid? Visste du
vad som väntade? Vi visste inget, vi kunde aldrig ana att du plötsligt skulle ryckas bort ifrån oss. Jag är glad att jag inget visste, jag hoppas du inte heller visste något.  Jag ångrar ingenting, jag tog vara på varenda sekund jag fick med dig.  Du älskar oss fortfarande, trots att du inte är här. Du kommer alltid älska oss, jag kommer alltid
vara din lilla ängel och du min bästa vän.