Hej världens bästa pappa, min fantastiska & fina pappa..

Jag är tom, tom inombords & tom på ord. Jag bara undrar vad människor
tänker när dom ser mig, när dom ser våran familj som inte längre är hel.
Avundsjukan lyser om mig, det kan jag inte sticka under stolen med. Jag
ser alla familjer som är hela, alla som har sin pappa kvar. Jag hör folk
prata om att dom ska göra det och det med sin pappa, att dom ska ringa
sin pappa, dom berättar när deras pappa fyller år, dom berättar hur deras
pappa skulle reagera om dom blev gravida. Jag är avundsjuk, så in i helvete
avundsjuk så jag spricker. Jag vill träffa dig pappa, se dig pappa, kunna ringa
dig, göra alla saker med dig som vi alltid gjorde tillsammans.
Dom sakerna som inte finns längre och som gör fruktansvärt ont att göra utan
dig. Men jag kan inte, för du rycktes plötsligt ifrån oss. Så kallt och brutalt. Varför?
Varför fick inte min du leva för? Varför just du?
Det finns så många frågor som aldrig någonsin kommer kunna besvaras.

Jag vet att man ska leva varje dag som du gjorde pappa, leva varje dag som
om det vore din sista för man vet aldrig när var och ens tid i livet är över.
På åtta dagar var ditt liv borta, borta med vinden. Det gick alldeles för fort, så
oväntat.Nu är det tomt, ensamt och man måste klara vardagen trots såret inombors.
Det kommeraldrig att läka helt & ärret kommer att bestå. Jag är trasig inombords,
men jag måste fortsätta kämpa. Trots alla tårar och alla sömnlösa nätter, jag ska göra
dig stolt min bästa vän. Du togs ifrån oss alldeles för tidigt, du hade inget val, så liten & hjälplös.

Det är som om man är immun mot smärtan, man har blivit van för den finns
där exakt hela tiden. Smärtan som inte går att beskriva med ord finns där när
jag vaknar, andas, när jag sover. Hela tiden. Smärtan har blivit en del av mig,
en del av våra liv. En väldigt stor del. Det känns som om alla trycker undan sina
känslor och inte kan prata om det. Jag behöver prata, men det verkar ingen förstå.
Måste jag sluta le & skratta för att människor ska förstå att det inte är okej? Det
är inte okej, det kommer inte bli okej heller. Det kommer bara kännas lite mindre.
Bara lite mindre, inte mycket, för det kommer alltid göra ont. Det är som att en del
av mitt hjärta inte funkar längre, det har gått sönder. Funkar inte, slår inte lika hårt
längre. Jag kommer måsta leva med det, föralltid.

Bara vetskapen om att jag inte kommer få hålla din hand igen, vetskapen om att
du inte längre kan pussa min panna & viska att allting ordnar sig alltid får mig att
känna att livet är meningslöst. Är det meningen att det ska vara såhär förevigt?
Jag vill hålla din hand, känna hur du håller min hårt, krama om dig, känna din doft
och säga hur mycket jag älskar dig. Jag vill se djupt in i dina ögon och höra att allting
är bra nu, att du stannar hos mig. Nu drömmer jag igen, men drömmarna gör inte alls
lika ont. Drömmarna är underbara, då får jag vara hos dig. I drömmarnas värld är jag
med dig och mitt liv är värt någonting. Det är värt att fortsätta kämpa.
Drömmarna är helt fantastiska, verkligheten bär med sig sån smärta. En oändlig smärta.

  
Jag älskar dig och jag saknar dig hela tiden pappa, varenda dag hela tiden.
Jag skulle ge allt för att få höra dig skratta igen, se dig le igen, få vara med dig igen.