Jag minns känslan så väl, den känslan av oro och panik. Mitt hjärta slog fortare
än någonsin, pulsen blev plötsligt så hög. Lukten av äckligt sjukhus, jag greps av
panik när jag hörde ordet livshotande. Jag kunde inte tänka klart, kunde knappt
tänka alls. Den första som kom upp i mitt huvud när sjuksköterskan försiktigt satt
sig ned & pratade med oss var att min fina skulle komma direkt. Han nästan sprang
in på akuten och han höll om mig, så hårt, så länge. Jag minns att jag sa "pappa
kanske dör Peder, han kanske tas bort från mig" Han viskade att allting kommer
ordna sig. Jag fick panik, visste inte var jag skulle vända mig, fick svårt för att andas.
Först ville jag inte gå in till pappa, ville inte se honom ligga där och kämpa för sitt liv.
Hans värdefulla liv, som han inte fick ha kvar. Jag blir arg, så arg när jag tänker på det.
Men jag gick in tillslut, tog min storebror i handen och gick in till pappa. Minns hur han
tog min hand och släppte den inte, jag sa att alltid kommer ordna sig och han fick fram
ett tyst ja. Jag sov på sjukhuset varenda natt, vi alla sov där varenda natt.
Första natten kunde jag inte somna, gick åt och fram till pappas rum för att få höra hans
andetag. Jag satt där länge och bara grät, tittade på din bröstkorg som åkte upp & ned.
Jag kände mig så trygg då, i all oro och rädsla så kände jag mig trygg när du andades.
Jag vill känna mig så trygg nu, som jag var då. Jag vill höra dig andas, jag vill se dig röra
på dig. Jag vill att du ska pussa min panna och säga att allting kommer ordna sig.
Jag saknar dig, oändligt mycket.

När beskedet kom pappa, var det som om hela min värld rasade. Kändes som om någon
slet ut mitt hjärta, trampade på det & klippte sönder det i tusen bitar med en slö sax.
Jag fick bara fram 'Han är min bästa vän, min bästa vän någonsin.'
För det är du, du är fortfarande min bästa vän pappa. Jag älskar dig, jättejättemycket.

Du fattas. Jag behöver dig. Jag saknar dig. Jag älskar dig.