Jag vill känna mig trygg igen, så trygg som jag kände mig när jag hörde
dig ta dina andetag. Så trygg som jag kände mig när du höll min hand, du
höll den så hårt. Jag vill höra dig pappa, höra dig prata, höra dig skratta, höra
dig dra dina tokiga skämt & höra ditt härliga skratt. Ditt skratt, ditt fina skratt.
Jag vill kunna skratta på riktigt, skratta med dig, som bara vi två kunde.
Jag vill känna dina varma pussar mot min panna och höra att allting ordnar sig
alltid, jag vill krama om dig nu, föralltid. Jag vill känna att du finns, att du andas.

Den sprängande känslan i bröstet vill jag inte längre känna, vill inte känna hur
smärtan sakta sprider sig från hjärtat ut till alla delar i min kropp. Den känslan
som svider och gör sådär ont, så ont att man får svårt för att ta in ny luft och
andas som vanligt. Jag vill inte känna denna känsla som aldrig någonsin tar slut.
Tårarna rinner ständigt nedför min kind, varenda tår gör ont. Ögonen är alldeles
röda av alla tårar, dom är många och varenda en gör lika ont.
Att förklara för människor vad som har hänt, hur det är, det gör fruktansvärt ont.
Det gör ont att säga död, jag vill inte att döden ska existera, jag hatar ordet död.
Du får inte vara död, du ska inte vara död, du ska vara här hos mig, här hör du
hemma. Du hör inte hemma där du befinner dig just nu. Du ska vara här hos mig, föralltid.
Jag vill att du ska leva, jag vill se dig, krama dig, känna din närhet.

Vill inte vandra den otroligt långa vägen utan dig, varenda steg utan dig vid min sida
gör så ont. Det gör ont att dagarna går framåt när dom för mig helt har stannat.
En irriterande känsla, en känsla som biter på varenda del av min kropp. Speciellt i
hjärtat, där gör det mest ont. Känslan sprider sig, hela tiden och det gör mer och mer
ont desto fler dagar som går. Känslan gör mig stel, jag kan sitta och stirra rakt fram
i flera timmar. Allting spelas upp i mitt huvud och frågorna blir bara fler.
Varför just du? Varför min bästa vän? Varför fick du inte leva? Varför får jag inte ha
min bästa vän vid min sida? varför varför varför..

Du förtjänade inte det här, du älskade livet, du älskade oss, du älskade ditt jobb, du
älskade ditt fotbollslag. Sådan livsglädje, har aldrig träffat någon som tog vara på livet
som du gjorde. Varenda dag, varenda stund, varenda minut tog du vara på.
Jag önskar att jag fick ett svar, ett svar på varför allting är så orättvist och jag önskar
att du kunde säga till mig hur jag ska klara allting utan dig, här hos mig.
När allting känns hopplöst pappa, när det känns som att jag håller på att falla ihop och
jag inte får någon luft tänker jag på dig. Jag tänker på vad du skulle göra, jag reser mig
upp och kan framför mig se hur du ler mot mig. Jag ställer mig upp, reser mig upp, för
dig. Bara för dig. Jag kämpar för dig, lever för dig. Jag lever och tänker kämpa och göra
allting som jag vet att du skulle vilja att jag gjorde.
Du skulle aldrig ge upp, aldrig någonsin. Jag ger inte heller upp, jag kämpar för dig.

Jag behöver dig. Jag saknar dig. Jag älskar dig. Hela tiden pappa, varje dag!