Det känns inte alls värt längre. Inte någonting. Jag vet att jag har ett helt liv att leva.
Det kan man inte strunta i, men jag känner ingen livsglädje.  Många framtidsplaner, vi
ska snart flytta ihop. Jag & min fina. I maj händer det underbara grejer, som jag väljer
att hålla hemliga tills dess. I juni tar jag studenten, vi åker även utomlands under Juni.
Men vad är livet utan dig pappa? Smärta & saknad skulle jag säga. Hela tiden, varje dag.
Jag kan inte beskriva den stickande, brännande känslan i bröstet när jag tänker på att
du verkligen är borta. Du kommer inte hem igen. Varför pappa? Tänk om det funnits något
jag kunnat göra för att du skulle vara kvar. En del av mitt liv är du alltid, en stor del av mitt
liv. Men du är inte här fysiskt. Här, här hör du hemma. Inte där du är nu.

Vet du vad jag saknar pappa? Något som jag egentligen inte alls borde sakna. Jag saknar
faktiskt dom åtta dagarna, dom sista åtta dagarna i ditt liv. Jag saknar inte att få se dig
ha ont, jag saknar inte att se din bleka hud under dina vita sjukhuskläder. Jag saknar att få
se dig andas, få prata med dig, skratta med dig, hålla om dig, hålla din hand, känna dina
pussar mot min panna. Jag saknar tiden då jag fick se dig i verkligheten och inte bara i
drömmarna. För i drömmarna får jag alltid träffa dig, tänk om pappa, tänk om jag fick träffa
dig på riktigt också. Så lycklig kommer jag nog aldrig få vara. Eller?

Jag ska försöka att hålla tårarna borta ikväll när jag lägger mig, ska verkligen försöka för dig.
Men det är tungt, svårt. Det är nästan omöjligt att inte låta tårarna rinna, trots hur mycket jag
försöker så kommer dom ändå. Dom gör ont, det bränner, en oändlig smärta.
Men jag ska kämpa för dig pappa, du är min absolut bästa vän. Det var du alltid och kommer
alltid att vara. Jag älskar dig, hela tiden, varje dag.

Saknaden är så stor.