Du var min hjälte som alltid fanns där, du var den som alltid torkade
mina tårar och du var den som orkade för oss båda när mina ben inte
kunde bära mig. Du var den som alltid gav mig ny kraft när jag inte
orkade ta mig upp från botten. Du lyfte upp mig, gjorde allting som
kändes så svårt, så enkelt. Jag har så mycket att tacka dig för, inte
bara för att jag fick världens bästa uppväxt tillsammans med dig. För
att du lärt mig så otroligt mycket, det är något jag alltid kommer ha
kvar pappa. Och alla minnen, det gör inte lika ont när jag tänker på
att jag alltid kommer ha kvar våra underbara minnen. Alla underbara
minnen som vi hann få tillsammans. Dom är många & otroliga.
Ingen kunde få dom sämsta dagarna till dom bästa, förutom du.
Ingen kunde få mig att le när allting var upp & ned, förutom du.
Ingen kunde få mig att skratta i flera timmar, förutom du.
Ingen kunde få mig att känna mig så otroligt trygg, förutom du.
Du var verkligen min bästa vän, en sån vän som alltid fanns där och
som alltid kunde göra allting bra igen. En sån vän som verkligen lyssnade
och som alltid var så rädd om mig. Jag var alltid din lilla ängel, du tog hand
om mig på det bästa sättet som man någonsin kan önska sig.
Jag är så tacksam pappa för allting du gjort för mig, tack pappa. Tack pappa
för att du gjorde min uppväxt till den bästa. Så evigt tacksam är jag.

Jag sitter här ensam i mitt rum, sneglar på alla foton jag har på dig här.
Fotoboken står i fönstret brevid ramen på dig, på bordet brevid sängen står
den vita ramen. På kortet dansar du med mig, när jag var bebis. Framför
kortet står nallen som du kramade om så hårt när du låg på sjukhuset, du
sa att den gav positiv energi och jag minns hur orolig du blev när du inte visste
var den var någonstans. Ditt körkort står också där, jag vill ha kvar det.
På något sätt så vill jag ha kvar det. På väggen hänger massor med bilder på
dig, brevid hänger alla tidningsutklipp som jag valt att sätta i en ram.
Där står även massa text som jag har skrivit till dig, nu rinner tårarna igen pappa.
Jag vill inte känna den här känslan som hugger, det svider inombords. Det känns
som om orken sakta försvinner, försvinner långt bort. Jag vill orka, vill kämpa för
din skull. Men hur ska jag orka utan den bästa vännen som jag alltid haft hos mig?
Varför fick du inte vara kvar pappa? Ditt hjärta orkade inte slå längre, men det
slår alltid för oss. Mitt hjärta slår dubbla slag nu, både för dig och mig.
Jag bara vet att ditt hjärta aldrig kommer sluta slå för oss, såsom våra hjärtan
aldrig kommer sluta slå för dig. Du är vårat allt.

I drömmarna får jag träffa dig. I drömmarnas värld är du hos mig igen, jag vill
drömma hela tiden. För jag vill vara där du är, jag vill känna din trygga famn.
Jag får vara hos dig i drömmarna, då håller du om mig och säger att du aldrig
lämnar mig. Du pussar min panna, som du alltid gjort. Du viskar att allting är
bra nu, för du lämnar mig inte. Nu drömmer jag igen. Men drömmarna gör inte
ont, det är verkligheten som gör ont. Fruktansvärt ont.

 
Min hand i din, jag minns hur hårt du höll den.
Som om du ville säga något, men du behöver inte säga något.
Jag var inte rädd, jag var inte rädd att du skulle lämna mig för-
alltid. Det har du inte gjort, vi ses igen min bästa vän.