oohoho
Jag vill börja detta inlägg med att skriva att jag drar inte alla mina vänner
över en och samma kant nu, jag har många underbara vänner som verkligen
bryr sig på riktigt och som aldrig skulle svika. Men dom andra då? Som jag haft
i så många år, vart tog dom vägen? Ringer aldrig, skriver aldrig. Bara när min
pappa försvann, då tyckte alla plötsligt så synd om mig och hörde av sig direkt
dom fick veta. Är det äkta vänner? Inte enligt mig.
Jag tycker det är så synd, kanske därför jag inte kan släppa det helt. Förstår inte
hur människor kan förändras, svika och helt enkelt skita i en bara för att man blir
äldre och åren går. Vänskapen borde väl ändå finnas där? Stark som alltid.
För jag blev lovad evig vänskap, men löften ska man inte alltid lita på.
Jag tänker ofta tillbaka på hur underbart, fantastiskt allting var. Klart det var problem
även då, men vi löste dom alltid. Nu är allting borta, poff, föralltid?
Vet att det inte blir någon större skillnad för att jag skriver om detta i bloggen, men
på något sätt vill jag få ut det. Blir tokig av att gå runt och ha det inombords.
Att vara stark är inte att aldrig falla,
att alltid veta eller att alltid kunna
Att vara stark är inte att alltid orka skratta
att hoppa högst eller att vilja mest
Att vara stark är inte att lyfta tyngst,
att komma längst eller att alltid lyckas.
Att vara stark är att se livet som det är,
att acceptera dess kraft och ta del av den.
Att falla till botten, slå sig hårt men alltid komma igen.
Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast.
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå dit.
Med det sagt tänker jag ta mig en lång dusch och sedan hoppa isäng, trots att det
känns lite drygt att jobba 07:00-17:00 imorgon så längtar jag faktiskt lite.
över en och samma kant nu, jag har många underbara vänner som verkligen
bryr sig på riktigt och som aldrig skulle svika. Men dom andra då? Som jag haft
i så många år, vart tog dom vägen? Ringer aldrig, skriver aldrig. Bara när min
pappa försvann, då tyckte alla plötsligt så synd om mig och hörde av sig direkt
dom fick veta. Är det äkta vänner? Inte enligt mig.
Jag tycker det är så synd, kanske därför jag inte kan släppa det helt. Förstår inte
hur människor kan förändras, svika och helt enkelt skita i en bara för att man blir
äldre och åren går. Vänskapen borde väl ändå finnas där? Stark som alltid.
För jag blev lovad evig vänskap, men löften ska man inte alltid lita på.
Jag tänker ofta tillbaka på hur underbart, fantastiskt allting var. Klart det var problem
även då, men vi löste dom alltid. Nu är allting borta, poff, föralltid?
Vet att det inte blir någon större skillnad för att jag skriver om detta i bloggen, men
på något sätt vill jag få ut det. Blir tokig av att gå runt och ha det inombords.
Att vara stark är inte att aldrig falla,
att alltid veta eller att alltid kunna
Att vara stark är inte att alltid orka skratta
att hoppa högst eller att vilja mest
Att vara stark är inte att lyfta tyngst,
att komma längst eller att alltid lyckas.
Att vara stark är att se livet som det är,
att acceptera dess kraft och ta del av den.
Att falla till botten, slå sig hårt men alltid komma igen.
Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast.
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå dit.
Med det sagt tänker jag ta mig en lång dusch och sedan hoppa isäng, trots att det
känns lite drygt att jobba 07:00-17:00 imorgon så längtar jag faktiskt lite.
Kommentarer
