Ibland kommer jag på mig själv att gå och le när jag tänker på dig, på oss två tillsammans. Jag kommer på mig själv att skratta åt dina tokiga skämt, jag minns varenda ett av dom.  Jag kan fortfarande höra dig skratta åt din egna skämt och varenda gång skrattar jag med dig. Det är en fantastisk känsla, att man aldrig någonsin kommer glömma och alltid minnas allt som om det vore igår. Ibland gör det ont, ibland känns det lite bättre. Upp & ned, det är så det alltid kommer vara. Jag skriker ibland, gråter så jag knappt orkar stå upp, viker mig av skratt. Varje dag är en utmaning, en rond mot smärta och ångest. Känslorna är inte lika varje dag och det är väl tur. Att det inte är dåligt varenda dag, då skulle man aldrig orka.

Ibland blir jag jätteledsen när jag ser hur människor slösar bort sina liv och inte lever varje dag som om det vore ens sista. Det är så jag lever, tar aldrig någonting för givet utan kör mitt eget race. Jag har ingenting att förlora så länge jag är mig själv och njuter av livet till fullo. Jag blir ledsen på människor som bara gör andra ledsna och tänker på sig själv. Som sätter sig själv före andra, det är något jag aldrig skulle göra. Jag blir ledsen på folk som bara vill starta bråk och aldrig kan ta emot kritik utan att börja diskutera. Vad är meningen egentligen?

Älskade pappa. Min fina, fantastiska, underbara, omtänksamma, bästa, starka ängel till pappa.  Varje sekund undrar jag var du befinner dig. Är du här hos mig, hela tiden, varje dag? Jag hoppas det, det är allt jag hoppas. Att du finns med mig i varje steg jag tar, jag behöver det. Jag bokstavligen hatar att du inte är här med mig, att du inte fick ta miljontals andetag till.  Du hade så mycket kvar, att ge och att få. Åh vad jag önskar att du fanns här med mig.

Jag vet inte jag ska klara allting utan dig. På något sätt kommer jag fixa det, på något sätt ger du mig fortfarande styrka så jag orkar stå på egna ben. Jag har så mycket att tacka dig för.

Jag älskar dig. Oändligt mycket!