Det är så ensamt utan dig. Det gör ont när ensamheten smyger sig på, när man stannar
av för en stund och inser att du inte finns längre. Att du är en ängel, att du finns någon-
annanstans. Där uppe bland molnen finns du, du vakar över mig som du alltid gjort fast
på ett annat sätt. När man gör saker tänker man inte lika mycket, man försöker njuta
så gott det går av livet. Det är just när man stannar upp och tänker, det är just då det
gör som ondast. Smärta, den oändliga smärtan som jag måste handskas med.

Jag tänker på hur härligt det vore att få krama om dig. Hålla om dig hårt och aldrig släppa
taget. Att få känna din doft, din varma famn och dina pussar mot min panna. Jag brukar
blunda och försöka känna hur du smeker min kind och hur du lovar att allting ordnar sig alltid.

Jag sitter i ett rum med dom jag älskar, den jag älskar mest ligger och kämpar för sitt liv.
Minns hur jag stirrade rakt ned i golvet, höll händerna hårt på huvudet och försökte hålla
ännu hårdare för att fokusera på annat än smärtan inombords. Det gjorde så ont. Det var
dags för dig att ta ditt sista andetag och förbli en ängel. Din tid var inne, det skulle inte vara
då. Jag minns hur tomt allting kändes, jag blev bara tom. Tom på tankar, tom på ord.
Smärtan gjorde mig arg. Allting förvandlades till en slags ilska, varför kunde dom inte rädda
dig? Varför just min bästa vän? Tårar rann från sköterskans ögon, jag tror hon kunde känna
med mig. Så overkligt. Våran onda verklighet, som vi måste leva med.

Jag älskar och saknar dig mer än allting annat pappa. Du finns hos mig ändå, förevigt.