Det finns många saker som gör ont, många tankar och ord som orsakar smärta
och får en att bryta ihop. Man försöker hålla huvudet högt och låtsas som om
det inte rör en i ryggen vilket det egentligen gör. Man vill inte tänka tillbaka, det
gör bara ont. Men man gör det ändå, man ställer frågor som man kräver ska bli
besvarade trots att man vet att svaret gör fruktansvärt ont. Hur tänker man då
egentligen? Varför is man ens? Jag vet inte. Det är svårt.

Man blir immun mot smärtan. Tänker att det gör inget för det gör redan så ont
och smärtan finns ändå alltid där. Man tar sig fram ett steg och sedan faller man
tillbaka två steg. Så är det jämt, hela tiden. Just när man lyckats ta sig upp så
faller man pladask ned igen, jag är inte van kanske därför det gör ännu mer ont.

Jag är inte van att ha det såhär. Är inte van att ständigt känna en saknad och att
ständigt att ögon som tåras. Nu tänker jag för mycket igen så nu säger jag godnatt.


Jag minns hur fin du tyckte den här bilden var. Jag minns det så väl.
Här log jag älskade vän, här log jag på insidan.