Ibland slår tanken mig, är det såhär det ska vara? Är det sant att du aldrig mer
kommer hem igen? Är det såhär vardagen ska se ut? Ska livet vara såhär? Ett
liv utan dig? För mig är det ofattbart. Jag har ännu inte förstått att du aldrig mer
kommer komma hem. Att jag aldrig mer kommer få träffa dig. Jag förstår inte.

Ena sekunden är allting så bra, nästa faller man ihop som små högar och man
orkar inte resa sig. Det gör så fruktansvärt ont att allting vi alltid gjorde ihop
inte finns längre. Våra långa promenader, våra träningspass, våra fisketurer,
våra långa diskussioner, våra tokiga skämt och våra härliga skratt. Det finns
inte längre, jag måste göra allting själv nu. Utan dig. Det gör så himla ont pappa.

Jag vet att du finns någonstans. Du har inte lämnat oss förevigt, jag bara vet det.
Du gav mig sol på studenten, jag bad dig om det några dagar innan. Du ställer
fortfarande upp och lyssnar, du stöttar och skrattar med mig. Du torkar mina tårar
fortfarande, bara på ett helt annat sätt.

Jag älskar dig och jag saknar dig så fruktansvärt mycket.