Du är min styrka när jag känner mig svag

Var förbi pappas grav för ett tag sen, åkte direkt dit när vi slutade. Direkt jag kommer på Berglunda så känner jag ett lugn och en värme. På graven får man vara precis hur man vill, man får tid att tänka och man får hur dumt det än låter njuta av närheten.  Jag får tid med pappa, jag kan sitta där i flera timmar och bara njuta av tystnaden, prata med honom och berätta precis hur jag känner. Hur många gånger tårarna runnit kan jag inte räkna, inte heller hur många gånger jag sagt hur mycket jag älskar & saknar honom. Det är våran tid när jag är där. Bara jag och pappa. På något sätt är det skönt att komma till honom, det är skönt att veta att bara för att pappa inte syns längre så vet jag att han finns. Det är skönt att veta att min pappa fortfarande finns, vi kan bara inte se honom.

Det bästa jag visste var att vara med pappa. Att få umgås med honom och skratta med honom. Jag lyste upp varenda gång jag fick vara i hans närhet, jag såg alltid framemot  att hitta på saker med honom. Det känns likadant fortfarande, fast på ett annat sätt.  Från början fick jag en klump i magen direkt jag tänkte på att jag inte varit på hans grav på flera dagar, nu är det en annan känsla. Jag älskar att vara där hos honom, att få skämta och veta att han hör mig. Jag kan nästan höra honom skratta när jag är där.

Jag har än inte förstått att han är borta. Jag har inte tagit in att det är min pappa som är död. Det är svårt att ta in, det är svårt att leva med. Det som får mig att orka är hans vilja, hans livsglädje. Jag lever för honom, åt honom. Mitt hjärta slår dubbla slag nu, för oss båda.

Att leva utan sin bästa vän, är den svåraste och tyngsta utmaningen jag någonsin varit med om. Det går upp och ned, man har sina bättre och sämre dagar. Det som aldrig förändras,  hur många dagar det än går är kärleken. Den stora kärleken, som aldrig försvinner även fast dagarna passerar och man räknar timmarna utan honom. Den kärleken kommer alltid finnas där, vad som än händer. Platsen som han har i mitt hjärta, den största platsen av dom alla. Min fina pappa, det gör så himla ont att veta att det här är verkligheten, våran verklighet.

Det är orättvist och overkligt. Det gör ont, smärtan försvinner aldrig. Saknaden finns ständigt där och gnager på varenda del av min kropp. Tårarna rinner och dom gör ont.  Ibland vill jag bara skrika. Varför just min pappa? Varför min bästa vän? Varför en frisk människa som hade så mycket kvar? Varför en människa som verkligen njöt av livet och tog vara på det? Det finns så många frågor, så många varför men jag vet att jag aldrig kommer få ett svar.  Många säger att det är en mening med allt. Det finns inte en mening med att pappa plötsligt rycktes ifrån mig. Det finns det inte. Jag kan inte se meningen iallafall, han hör hemma här. Han skulle inte försvinna. Visst, vi alla kommer ta vårat sista andetag någon gång. Men han tog sitt sista alldeles för tidigt. Alldeles, alldeles för tidigt. Det ska inte vara såhär, pappa ska finnas.

Min pappa ska skicka korta men söta sms till mig. Min pappa ska finnas här nere på jorden och alltid vara upptagen i telefon. Min pappa ska träna sitt fotbollslag och sina fotbollsgymnasie elever.  Min pappa ska bo med mamma, min pappa ska vara hemma på Kantarellvägen när jag hälsar på. Min pappa ska inte vara där han är nu, för jag behöver honom.

Jag älskar dig.

Vilken urläcker blogg! :)

Och den var intressant att kika på :D



och jag läste inlägget, förlåt att jag frågar.. Men när gick han bort? :< och du fick mig även att fälla en tår!



kram!