Imorgon tar jag studenten. Imorgon är det våran tur att stå på flaket och skrika
OP3 tjalalalala så vi blir hesa. Imorgon går jag ut gymnasiet. Nervöst men spännande!

Jag tror inte jag riktigt insett ännu att det är slut på riktigt. Att vi alla kommer skiljas
från varandra efter imorgon, några kommer man fortsätta umgås med och andra inte.
Några flyttar härifrån och läser vidare. Jag kan inte sluta tänka på att några av mina
klasskamrater kanske jag aldrig mer kommer prata med. Det är helt ofattbart och
gör faktiskt ont att tänka på. Som det känns nu så vill jag inte ut i arbetslivet, jag vill
fortsätta känna tryggheten. Den tryggheten som jag alltid känt i sommarens slut då
jag vet om att det är dags för skola igen. I Augusti när alla andra börjar om så ska
jag inte på skolan, då har jag ett jobb att sköta. Det är så overkligt!

Jag ska försöka göra min studentdag till den bästa. Trots att många tårar kommer rinna
så vet jag att det kommer bli en fin dag som jag alltid kommer att minnas. Jag har fått
möjligheten att lära känna helt fantastiska människor under mina tre år på Omvårdnad
och dom kommer jag aldrig släppa.

Att inte ha pappa där kommer göra fruktansvärt ont. Men på något sätt är han med, det
vet jag. Har så fina människor runt mig som kommer finnas där och dela dagen med mig
så jag är inte alls orolig. Klart pappa kommer vara med mig på min stora dag.