tankar och känslor

Att ständigt gå runt och tänka på samma sak hela tiden driver mig till vansinne.
När jag vaknar finns det i mitt huvud och när jag somnar på kvällen finns det i
mitt huvud. Önskar det fanns ett sätt att få ut det, men tro mig jag har prövat alla
metoder som finns för att slippa dessa tankar. Det är fruktansvärt svårt, jag har
viljan så varför går det inte? Jag kanske inte är nog stark. Jag är stark men inte
tillräckligt för att orka. Så kanske det är. Jag måste bli starkare psykiskt och då
kanske jag orkar ta tag i det hela. Mår man bra i själen så orkar man.

Jag lever med det här. Det gnager på varenda del av min kropp, av själen. Tillslut
låter man det bli en del av ens vardag och struntar i att ens försöka bygga upp
något och bli starkare. Man blir immun mot all smärta. Jag försöker varje dag att
tänka positivt. Mitt liv är upp och ned vänt, jag drar mig upp på morgonen och försöker
roa mig med saker som jag en gång älskat. Men allting gör bara ont, vad jag än gör.

Träning har alltid varit en stor del av mitt liv. Jag har växt upp på fotbollsplan och
alltid älskat att röra på mig. När jag gav upp fotbollen så tog jag tag i träningen på
egen hand. Gick ned trettio kilo, inte ens då kände jag att jag dög. Pappa började
träna med mig, han förstod alltid. Han förstod att det blev för jobbigt och ville ha
koll på hur mycket jag verkligen tränade så det inte gick överstyr. Vi tränade alltid
tillsammans och nu kan vi inte ens göra det. Det tar emot att träna, varenda gång
jag byter om till träningskläder så är jag nära på att ringa pappa men inser att jag
får ringa hur mycket som helst, han kommer inte svara.

Jag brukar säga till Peder att jag längtar till pappa skaffar en mobil uppe i himlen så
jag kan nå honom. Så jag kan ringa till honom och säga hur mycket jag tränat och
hur bra/dåligt det gått. Bara få höra hans röst, det skulle ge mig sån styrka.

Sedan pappa försvann har allting blivit så fruktansvärt jobbigt. En stor del av mig följde
med honom upp till himlen, jag känner mig inte hel utan min bästa vän. Det tar emot att
göra allting. Jag skulle inte vara rädd för framtiden om pappa fanns vid min sida. Jag
skulle se framemot att börja jobba och ta emot den tuffa vardagen på ett helt annat sätt.
Även om jag vet att han på något sätt är med mig, så är det inte alltid det lättaste att se
det så. Jag kan inte se honom, prata med honom, skratta med honom. Det gör så ont.

Det viktigaste av allt, som jag skrivit så många gånger på bloggen är att man ska ta vara
på det man har. Sin familj, alla fina vänner och sin pojk/flickvän. Det viktigaste av allt är
kärleken. Kärleken till sina nära och jag hoppas att alla ni som läser min blogg tar vara på
varenda sekund ni får med dem. Livet är för kort för att slösa bort på bråk och idioter.
Som min pappa alltid sa, "strunta i dom Sara, du är så himla mycket bättre än såna idioter"
Det stämmer så väl. Ta vara på livet, njut av det medans du kan för imorgon kan det vara
försent. Man kan aldrig säga "jag älskar dig" för många gånger, det är helt omöjligt.
Jag kan inte räkna hur många gånger jag sa det till min fina pappa, jag ångrar ingenting.

Haha Sara.. :) Ja att morbror Stig int ha en mobil redan de fatta ja int.. :) haha du ä fan bäst.. =) <3 Belsan tyck om tant Sara oxå=D