Jag skämtar inte när jag säger att jag är livrädd för framtiden. Vad händer nu?
Vad ska jag göra efter sommaren? Kommer jag att hitta min plats där jag hör
hemma? Visst, alla hittar sin plats. Men jag är bara rädd för var den kommer
vara och om jag kommer trivas. Jag känner mig inte riktigt redo för det här
med att arbeta, jag älskar att jobba inom vården och få ta hand om människor
men det kommer kännas så annorlunda att jobba med det mer än bara under
sommaren och extra jobb på helgerna. Det är verkligen allvar nu, nu börjar
allvaret och verkligheten. Det kanske är dags att fundera över vad man vill göra.

Gymnasiet är slut, jag tillhör inte längre omvårdnadsprogrammet. Kan inte säga
att jag aldrig mer kommer sitta i skolbänken för det kommer jag göra. Har ett
ämne att läsa upp men jag tillhör inte längre den tryggheten som funnits där i
alla år. Det känns så fruktansvärt overkligt och gör ont att tänka på. Man har inte
tänkt på hur bra man verkligen haft det, vilken underbar tid det är att gå i skolan.
Jag kommer till och med sakna dom jobbigaste dagarna, dom tråkiga proven och
svåra hemuppgifterna. Jag kommer sakna min otroligt fina omvårdnadsklass.
Människor kan verkligen sätta djupa spår i en.

Det kanske är ovissheten som gör att jag har svårt för att somna om nätterna.
Det är nästintill omöjligt att somna och det kanske är just verkligheten som håller
på att komma ikapp. Ett liv utan pappa, ovisshet om framtiden och saknad efter
tryggheten. Men det är verkligenheten, min verklighet som jag måste ta tag i.