När man förlorar någon som står en nära så har man egentligen två val. Det är iallafall
hur jag ser det. Man har chansen att välja ifall man vill kämpa eller bara sjunka ned på
botten och aldrig ta sig upp. Förstå mig rätt, det kommer vara jobbigt och tungt men har
man bestämt sig för att kämpa och sakta ta sig framåt så kommer man tillslut lyckas.
Man kommer leva i en bubbla, få uppleva dom sämre och dom bättre dagarna. Det kommer
komma dagar då man känner att ingenting är värt och det kommer komma dagar då man
verkligen kan le från insidan och känna att man kanske orkar ändå. Det är just vid såna
tillfällen som det är guld värt att man har människor runt sig som verkligen bryr sig. Som
alltid stannar kvar och orkar lyssna. Som verkligen vågar prata om döden, som vågar ställa
frågor om hur man känner och så vidare. Det får en att orka kämpa ännu mer, att bara ha
någon som orkar lyssna på en. Man behöver inte alltid säga något, bara finnas där.

När pappa plötsligt rycktes bort från mig så bestämde jag mig ganska tidigt för att
kämpa. Jag skulle försöka komma tillbaka till skolan så snabbt som möjligt så jag
inte fick för mycket frånvaro. Jag strävade efter att gå ut med VG i dom flesta ämnena
vilket jag kommer göra. Trots att chocken inte lägger sig så snabbt i första taget så
kände jag lite press att bestämma mig hur jag skulle göra. Det finns dom som bara
struntar i allting, lägger sig ned och inte orkar kliva upp. Dom är så djupt nere i sorgen
att dom inte orkar. Men det handlar om viljan. Viljan av att vilja kämpa för den som
plötsligt försvann och inte fick chansen att leva längre här nere på jorden. Jag bestämde
att jag skulle kämpa för pappas skull. Han var alltid den starkaste och sa att allting ordnar
sig alltid. Jag vill vara som han. Även om jag inte kan vara den starkaste så försöker jag
iallafall. Jag tog mig tillbaka på skolan ganska snabbt, många var förvånade och sa hur
starka jag var som orkade komma tillbaka till vardagen så snabbt efter pappas död. Men
jag ville visa honom att jag skulle orka, att jag skulle kämpa med skolan och få ta studenten.
Pappa längtade efter min student, han sa alltid hur stolt han var över mig när det gällde
skolan. Kanske därför jag kämpade på så bra som jag gjort med skolan, bara för hans skull.

Som sagt så anser jag att man har två val. Jag valde den tuffa vägen, kanske inte lika tuff
som om jag bara lagt mig ned och inte kämpat. Men det har varit en väldigt lång och jobbig
resa till idag och än är den inte över. Den här jobbiga resan kommer jag kämpa med hela
livet, till den dagen jag dör. Men jag är villig att kämpa. Att ta mig igenom tårar som gör ont.
Att ta mig igenom dom jobbigaste dagarna och försöka göra mitt liv så bra som det går.
För kämpar man inte så kommer ingenting att gå vägen, så är det bara. Man får bita ihop
och kämpa in i det sista, visst kan man inte trolla bort all smärta men man ska alltid försöka
göra sitt bästa. Det kommer man längst på.

Att sakta försöka ta sig upp från botten är inte det lättaste. Men med hjälp så har jag kommit
en bra bit på vägen. Jag har min fantastiska familj att tacka, som trots att dom går igenom
samma sak funnits där för mig. Dom närmsta vännerna som funnits där och min släkt som
är bäst i hela världen. Framförallt så hade jag inte klarat det här utan min fina, som alltid stannar
kvar trots mina brister. Som stannar kvar och håller om mig, som inte lämnar mig trots alla tårar
och alla skrik. Som aldrig släpper mig om natten när det är som jobbigast, som kan köra flera
mil för min skull, som kan göra i princip vad som helst för att få mig att må bra.

Jag är så tacksam över att ni alla finns för mig. Utan er hade jag aldrig klarat det här. ♥