Jag trodde att jag skulle dö när du dog. Helt ärligt så trodde jag att mitt hjärta
skulle sluta slå i samma stund som ditt hjärta inte orkade slå för oss längre.
Jag trodde att jag skulle ta mina sista andetag när du tog dina, tillsammans
med dig för jag inte klarar mig utan dig. Jag minns hur många gånger jag tänkte
att jag tar livet av mig om du försvinner från mig. Den dagen du försvinner vill
jag inte heller leva här på jorden tänkte jag ofta. När jag ser på det nu, kan jag
känna känslan men istället fick jag två hjärtan. Ett hjärta för mig, ett hjärta för dig,
två hjärtan som i slår i takt. Jag växer och blir starkare för varje dag, omedvetet.
Som om du är med mig i varje andetag och ger mig styrka, trots att jag inte ser dig.
Men ibland kan jag känna din närhet, känna värmen från dig vilket gör att jag kämpar
ännu hårdare. För dig, för din skull.

Du var alltid den starkaste. Jag hatar att sakna en människa som jag aldrig får träffa.
Inte här, inte nu men i ett annat liv får jag träffa dig. I drömmarna, i tankarna.
Jag hatar att känna en ständig saknad efter någon jag inte kan krama om, jag hatar
att sakna pappa så det känns i hela kroppen. Drömmarna & tankarna plågar mig, även
fast det är en trygghet och en härlig känsla. Att få se dig i drömmarna är nog något
som jag behöver för att orka. Träffa dig i drömmarnas land om nätterna och få någon
slags ny energi. Men jag blir lika besviken varje gång jag vaknar och du inte är här.

Jag ska lägga mig och sova snart, hälsa på dig i drömmarna och ge dig en stor kram.
Säga hur mycket jag älskar dig och hur mycket jag saknat dig i snart ett halvår.
Ett halvår utan dig, en evighet. Jag saknar dig, oändligt mycket.