Ett liv utan dig, min verklighet

Du orkade inte längre, ditt hjärta orkade inte slå för oss längre.
Din stjäl svävade upp ur din trasiga kropp när du inte längre orkade
kämpa, din trasiga kropp som alltid var så stark fungerade inte längre
som den skulle. Din trasiga kropp, ditt trasiga huvud gick inte att laga
med någon medicin i hela världen. Inte en endaste medicin kunde göra
så att jag idag fick ha kvar dig, så jag kan krama om dig. Det går inte
nu, men jag kramar om dig i mina tankar. Hela tiden, varje dag.

Ingen förstår hur det är att leva utan någon man älskar så högt, det
är som att leva ett liv utan mat. Mat behöver man för att orka, jag behöver
pappa för att orka. Han var mitt allt, min hjälte, min bästa vän. Tänk er att
inte få träffa den person som står er närmast. Den person som ni alltid
vänder er till, som ni alltid ringer till, som ni alltid sms:ar till och nu får ni
aldrig något svar. Oavsett hur många gånger man ringer så kommer man
bara till en dum telefonsvarare. Tänk er att aldrig få se sin bästa vän, bara
vetskapen om att det är så länge kvar till vi ses igen gör så ont. Ett helt liv
här nere på jorden som jag bara måste leva utan dig, det gör ont. Jätteont.

Verkligheten gör ont. Det är så skönt att på nätterna komma ifrån verkligheten
en stund och möta dig i drömmarnas värld. Men när jag vaknar upp igen är jag
tillbaka till verkligheten, den onda verkliheten som gör mer ont för varje dag som
går. Den dumma verkligheten, det dumma livet. Utan dig.

Jag älskar dig och jag saknar dig så fruktansvärt mycket pappa. Min bästa vän.

blir så berörd varje gång ja läser det du skriver sara! <3