Det känns inte okej. Men vad ska man göra? Man känner sig utvald eller
hur ska jag kunna beskriva det? Känslan går inte att beskriva med ord
iallafall. Jag blir alldeles kall, det går en stöt genom hela min kropp och
jag kan inte hindra att det blir blött i mina ögon. Tårarna rinner inte för
jag håller emot, kämpar för att dom inte ska rinna nedför min kind för
jag vill inte visa mig svag. Jag vet att man inte kan vara stark, inte alltid.
Men just vid såna tillfällen väljer jag att stoppa dom från att visas, men
det gör ont. Jätteont gör det. Nog vet väl jag att sjukhuspersonal gör allt
i sin makt för att rädda liv, eller iallafall vissa. Några är där bara för att
få sina timmar och sin lön, det är jag säker på. Men jag ska inte klaga
och jag skyller inte på någon. Det har jag aldrig gjort. Eller jo, kanske just
i den stunden jag fick veta att min pappas liv inte gick att rädda. Då ville
jag sticka en kniv i hjärtat på all personal för att dom skulle få veta hur det
känns. Men inte nu, nu känner jag inte så. Det fanns ingenting att göra.

När man jobbar inom vården och har varit med om att förlorat någon nära
så lär man sig något. I allt det jävliga så har man fått ta med sig kunskap.
Inte bara om sjukdomen, eller orsaken till dödsfallet utan också hur man
bemöter anhöriga. Jag skulle aldrig i hela mitt liv strunta i anhöriga till en
svårt sjuk patient, dom är minst lika viktiga som patienten. Det är vad jag
har lärt mig, ett bra bemötande. Att sitta där ensam på en soffa och känna
sig maktlös, jag vet precis hur det känns. Några varma ord eller bara en
liten pratstund kan i en sån situation kännas underbart. Att prata och våga
bry sig om anhöriga.  Något som vissa tänker mer på än andra, jag tycker
att det är jätteviktigt. Jag hoppas att fler än jag tänker så.

Jag älskar dig pappa och jag saknar dig. Alltid pappas lilla hjärta, alltid.