En bit av mig fattas, en väldigt stor bit. Den biten kommer föralltid vara
borta och aldrig kunna ersättas, aldrig någonsin. Det har gått fem månader
sedan ditt hjärta inte längre orkade slå, nu slår mitt hjärta för oss båda pappa.
Det kommer alltid slå för dig, för oss, tillsammans. Månaderna spelar ingen
roll, dagarna som går spelar ingen roll, jag orkar inte tänka på hur länge jag
varit utan dig och hur många månader, dagar och sekunder jag har framför
mig utan dig. Dagar med smärta, ilska och tårar. Varför just du min bästa vän?
Jag behöver ju dig. Mina tårar slutar aldrig göra ont, saknaden gör ont.
Jag kollar på bilderna, inspelningarna och jag kommer ihåg varenda rörelse.
Med tiden brukar minnena bli suddiga, inte längre lika klara. Men jag kommer
ihåg din röst, ditt skratt, dina skämt, dina tecken som du alltid gjorde, din gång-
och springstil. Allt. Jag kommer ihåg precis allt och mina minnen kommer föralltid
vara lika klara, dom suddas aldrig ut. Jag ser dig le på dom flesta av mina bilder.
Jag hör ditt skratt & dina tokiga skämt på mina inspelningar, jag skulle göra vad
som helst för att få krama om dig nu. Precis vad som helst.

Jag har alltid varit stark, iallafall försökt. Nu har orken tagit slut, det känns som
om jag faller isär. Jag behöver dig nu pappa, mer än någonsin. Jag saknar dig.